Kanske hörde du nyheten på radio i måndags? Kvinnor med svår ekonomi råkar oftare ut för våld i hemmet, löd Ekots rubrik. Det handlade om mäns våld mot kvinnor och en ny forskningsstudie från SNS som pekade på tre saker:
- Förövare av våld i nära relationer tillhör oftare en socioekonomiskt svag grupp
- Våldsutsatta kvinnor tillhör oftare en socioekonomiskt svag grupp
- Mäns rapporterade våld mot kvinnor har stora och bestående effekter för individ och samhälle
Bland både förövare och våldsutsatta kvinnor är det vanligare med en historik av mental och fysisk ohälsa samt kriminalitet. Inget konstigt i det förstås. Det finns gott om källor som visar på sambandet mellan ekonomisk stress och psykisk ohälsa.
Det SNS-rapporten visade var att denna ekonomiska stress också är en riskfaktor för våld i nära relationer.
Jag var och lyssnade på seminariet där rapporten lanserades. Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) kommenterade och fick frågan:
– Den ekonomiska ojämställdheten, har den någon relation till våld i nära relationer?
Svaret blev typiskt för diskussionen.
– Absolut, svarade jämställdhetsministern och fortsatte med att prata om psykisk ohälsa och hederskultur innan hon till slut konstaterade att “om man är ekonomiskt beroende av sin förövare så är det ju också väldigt mycket svårare att lämna relationen”.
Men sen blir det inget mer.
- Inga åtgärder för att stärka kvinnors inkomster.
- Inga åtgärder för mer jämställda arbetsvillkor.
- Inga åtgärder för att stärka kvinnors arbetsmarknadsdeltagande.
Expressen drog iväg åt samma håll. Det är inte ett ojämställt samhälle som är problemet konstaterade tidningen i en ledare som helt bortsåg ifrån forskarnas slutsatser om de slagna kvinnornas situation.
Det är förstås helt rimligt att mycket fokus hamnar på förövarna, men låt oss också se närmare på vad det står om kvinnornas situation i rapporten. Kvinnor som utsätts för våld från en närstående har oftare sämre ekonomi och mer sällan eftergymnasial utbildning. Jämställdhetsministern har alltså rätt i att egna pengar, jobb och bostad spelar roll. Tyvärr leder det resonemanget i praktiken sällan till några åtgärder.
Kvinnor i arbetaryrken – alltså yrken som inte kräver eftergymnasial utbildning – är kraftigt överrepresenterade när det gäller deltidsarbete och otrygga anställningar.
Svensk arbetsmarknad är ojämställd och extra tydligt blir det när vi ser på klass och kön. Deltidsarbetet är tydligt snedfördelat. 25 procent av kvinnor i arbetaryrken har en otrygg anställning. Det är väsentligt fler än män i arbetaryrken, och ännu fler än män och kvinnor i tjänstemannayrken. Observera hur vanligt det är att vilja ha, men inte ha fått, heltid, samt att det är de mest otrygga anställningarna som dominerar.
- Deltid ger mindre pengar.
- En otrygg anställning gör det svårt eller omöjligt att skaffa en egen bostad, oavsett om det gäller att få ett hyreskontrakt eller ett lån.
I kombination blir resultatet ofta att det är svårt att flytta från mannen som riskerar att bli, eller redan är, en förövare.
Om regeringen och de politiska partierna menar allvar måste det till åtgärder för att bryta det här mönstret. Undersköterska är Sveriges vanligaste yrke och vi hör varje vecka om brist på personal och svårigheter att rekrytera. Ändå har var tredje medarbetare i äldreomsorgen en otrygg anställning. Deltidsanställningar är vanliga. Det är såklart orimligt. Samma mönster ser vi i förskolan. Barnskötare kvalar med lätthet in på topp 10 bland Sveriges vanligast yrken. 41 procent har en otrygg anställning. Över hälften arbetar deltid. I handeln, där 7 av tio medarbetare är kvinnor, har var fjärde medarbetare en otrygg anställning.
Trygga heltidsanställningar skulle inte bara stärka kvinnors situation. Hela samhället skulle tjäna på en sådan utveckling. Forskarna visar nämligen i samma rapport på konsekvenserna av våld i nära relationer i form av minskat arbetskraftsdeltagande och ökade sjukvårdskostnader. Över en 10-årsperiod handlar det både om stora pengar, och om fysiskt och psykiskt lidande. För våldsutsatta kvinnor har den första rapporterade våldshändelsen långsiktiga negativa effekter, med en minskning av förvärvsinkomster med cirka 50 procent per år. Effekter i form av lägre arbetsmarknadsdeltagande håller i sig i 10 år. Kvinnor som varit utsatta för våld kommer också under flera år efter den första rapporterade våldshändelsen att ligga motsvarande 1,5 nätter mer på sjukhus per år än icke-våldsutsatta, en ökning som beror på både mental och fysisk ohälsa.
Mäns våld mot kvinnor påverkar alltså inte bara individen utan också samhället och arbetslivet. Därför måste mäns våld mot kvinnor snabbt bli en större fråga för arbetsmarknadens parter. IF Metall visade häromåret i en rapport att mäns våld mot kvinnor kostar samhället 11000 sjukskrivningstillfällen per år. Även arbetsgivarna har ett tydligt intresse av att stoppa våldet.
Tyvärr verkar regeringen inte se på frågan på det sättet. Jämställdhetsministern, som faktiskt också är biträdande arbetsmarknadsminister, tycks undvika frågan och när regeringen kallar till rundabordssamtal är arbetsmarknadens parter inte med. Så kan vi inte ha det. Regeringen har nu sagt att den under kommande 12 månader kommer att kalla till ett antal möten för att diskutera åtgärder mot mäns våld mot kvinnor. En bra start vore att ta med fackförbund och arbetsgivarorganisationer.
Självklart att det ska vara jämlikt mellan könen. Just att man trycker mycket på heltidsanställningar borde vara en stor trygghet, särskilt för utsatta kvinnor. Såklart att oavsett kön, ska människor kunna jobba heltid. Sen är det också så att många väljer att jobba deltid av olika skäl, vilket var och en ska kunna välja själva. Många kvinnor i vårdsektorn orkar inte jobba heltid pga arbetsmiljö och arbetsvillkoren, som råder inom dessa yrken. Det går inte att jämföra med tex en sk typisk manlig arbetsplats, som inom byggnads. De har en helt annat situation, med bättre villkor än vad sk typiskt kvinnoyrken har. och framförallt högre löner!Hade varit bra att börja jobba med dessa frågor.
Sedan att många kvinnor blir utsatta av män i form av misshandel, mord osv är såklart en väldigt viktig fråga, som vårt samhälle borde arbeta med. Händer så tragiska mord på kvinnor. Usch!
Ulf Kristersson som statsminister gör inget för att ta initiativ till att förbättra kvinnors ekonomi när det finns forskning som visar att kvinnorna är de stora förlorarna.
Det är den ekonomiska ojämlikheten som bl.a. innebär att de våldsutsatta kvinnorna dödstal ökat den senaste tiden.
De är också synd om barnen som blir drabbade när kvinnorna blir utsatta för våld i hemmet och regeringen kallar till presskonferenser och pratar och pratar men gör inget för att vidta åtgärder som minskar männens våld mot kvinnorna.
Att män som utövar våld mot kvinnor är en socioekonomiskt svag grupp stämmer väl inte! De finns i alla samhällsklasser!
Undrar hur de kommit fram till det?!
Det är en registerstudie som visar att även förvarna (männen) i genomsnitt och därmed oftare tillhör en socioekonomiskt svag grupp. Det utesluter dock inte att våldet finns i alla samhällsklasser. Jag förtydligade med ett “oftare” i min text. Tack för påpekande. /J
Män våld mot kvinnor,väldigt nära relationer är ett problem som funnits under många regeringar och problemet kvarstår. De utsatta kvinnor och barn får försvinna och förövaren får behålla bostaden och den sociala gemenskapen.
Allt är fel och det blir ingen förbättring. Fotbojan borde användas för att öka på möjligheten till högre säkerhet för familjen,men inte.
Det verkar inte som att samhället orkar bry sig