Till lo.se Sök Meny
Social dialog i Paris – ett ljus i mörkret? 

Social dialog i Paris – ett ljus i mörkret? 

Medan demokratin backar i världen så går en av kommunerna utanför Paris, Suresnes, mot trenden när det gäller demokratiskt inflytande i arbetslivet. Samtidigt går Frankrike till nyval med Front National som tippad segrare, åtminstone i första omgången. Ett parti som har sitt ursprung ur Vichyregimen torde verkligen få fransmännen att tänka till, då deras starka motståndsrörelse var del i att få nazismen på fall .  

Ur svenska mått mätt är trenden inom arbetslivet i kommunen Suresnes små, små myrsteg, men för att vara Frankrike så anses de ändå gå mot strömmen. Här vill man införa kollektivavtal på arbetsplatsnivå, både för att öka produktivitet och inflytande. Dvs en win-win situation för både arbetsgivare och arbetstagare. 

Vad är det som är nytt med det då, undrar kanske den vane svenska fackliga representanten? Hen som allt som oftast förhandlar om både arbetsmiljö- och andra arbetsvillkor för att förbättra arbetslivet och skapa hållbara förutsättningar, där risken för arbetsrelaterade sjukdomar är minimal och arbetsvillkoren goda.  

Skillnaden är att för en facklig representant på arbetsplatsnivå i Frankrike har det inte funnits möjlighet att teckna lokala avtal om t ex arbetstid, samverkan eller andra villkor som ingår i ett centralt avtal. Det driver nu en eldsjäl i kommunen Suresnes utanför Paris sedan 10 år tillbaka. Béatrice de Lavalette har peu om peu nått framsteg, som med svenska mått mätt kan ses som små, men som är steg i rätt riktning. Demokrati på arbetsplatsen är för henne livsviktig för ett hållbart arbetsliv och bör ses som ”un investissement et carburant de l’économie” –  en investering och ett bränsle för ekonomin.  

Medan världen är delad i 91 demokratier och 88 autokratier (enligt V-Dem:s senaste rapport) och möjligheten för en genomsnittlig person att åtnjuta demokratiska principer är nere på 1985 års nivå, kan det kännas svårt att fokusera på fackliga rättigheter. I vår närhet så pågår det fullskaligt krig och lyfter vi blicken ännu längre bort så har det pågått en konflikt (som nu utvecklats till fullskaligt och mänskorättsligt vidrigt krig) i 76 år. 2023 pågick det väpnade konflikter på 55 platser i världen. Extremhögern är på frammarsch och hotet mot demokratin har inte varit så här stort sedan andra världskriget.  

När det då känns svårt att fokusera på fackliga rättigheter så påminner jag mig själv om orsaken till att International Labour Organisation (ILO) bildades. Som en del av fredsprocessen i Versailles 1919 bildades FN-organet för att återspegla den fasta tron på att långvarig fred kan endast uppnås om den byggs på social rättvisa. Drivkrafterna för ILO:s tillkomst utgjordes av säkerhetsmässiga, humanitära, politiska och ekonomiska överväganden. Grundarna insåg vikten av social rättvisa för att säkra freden, mot bakgrund av exploateringen av arbetare i den tidens industrinationer, något som tyvärr inte har försvunnit. Redan då fanns också en ökande förståelse för världens ekonomiska ömsesidiga beroende och behovet av samarbete för att uppnå likartade arbetsvillkor i länder som konkurrerade om marknader. 

På ILO:s hemsida kan man läsa: ILO skapades genom Versaillesfördraget 1919, tillsammans med Nationernas Förbund, och tog sig igenom andra världskriget med sina principer, metoder och mål inte bara intakta utan också upprepade och förstärkta. Genom krig och fred, depression och högkonjunktur, avkolonisering och globalisering har ILO sammanfört arbetslivets aktörer för att finna lösningar på några av vår tids mest angelägna problem och erbjuda idéer, alternativ och politiska instrument i strävan efter social rättvisa. 

Om vi utifrån ILO:s grundpelare om social rättvisa och demokratins tillstånd i världen i V-Dem:s rapport 2024 tittar på årets Global Right Index, så ser man ett tydligt samband mellan demokrati, social rättvisa, fred och fackliga rättigheter. Där de fackliga rättigheterna är starka, råder demokrati och fred. De fackliga rättigheterna kränks i autokratier där det ofta även finns väpnade konflikter. De 10 värsta länderna för arbetare 2024 är: Bangladesh, Belarus, Ecuador, Egypten, ESwatini, Guatemala, Myanmar, Filipinerna, Tunisien och Turkiet. Även i Ryssland och Ukraina har de fackliga rättigheterna kränkts och begränsats på grund av kriget. Tjugotvå fackföreningsföreträdare och arbetare dog på grund av våld eller dödades i sex länder: Bangladesh, Colombia, Guatemala, Honduras, Filippinerna och Koreanska republiken. 

Tittar vi närmare hemmaplan så ser vi att sedan högern (av 19 ministrar kommer 7 från Sannfinländarna) tog över i Finland så har de fackliga rättigheterna kränkts och sociala rättigheter inskränkts.  

Om jag då återvänder till Pariskommunen Suresnes och Béatrice de Lavalettes initiativ till social dialog och hennes uttalande om att det är en investering och ett bränsle för ekonomin, så gör det mig glad i själen, mitt bland allt övrigt elände som översköljer oss i omvärldsanalysen. Béatrice är tydlig på en punkt: det finns ett samband mellan kvaliteten på den sociala dialogen, ekonomiska resultat och förbättringar inom offentliga sektor. I 10 år tid har hon anordnat ett stort årligt evenemang där initierade bjuds in för att diskutera hur den sociala dialogen kan bidra till samhällsutveckling och ett hållbart arbetsliv. Årets evenemang som anordnades tillsammans med franska arbetslivsinstitutet (IST) ägde rum den 18 juni och hade 700 deltagare. Deltog gjorde bland andra Muriel Penicaud, tidigare arbetsmarknadsminister, Jean-Christophe Sciberras, ansvarig för franska plattformen för Global Deal, Laurent Escure, ordförande för UNSA Education, Frédéric Souillot, generalsekreterare för FO och många, många fler. 

Undertecknad tillsammans med Tom Jenkins, specialrådgivare på ETUC presenterade den svenska och danska modellen. Daniel Solana, arbetsmarknadsrådgivare på spanska ambassaden samt Julia Jauer, rådgivare i socialpolitiska frågor på tyska ambassaden beskrev sina länders respektive modeller när det gäller social dialog. Anledningen till att just våra länders modeller när det gäller social dialog (läs arbetstagares inflytande på arbetsplatsen) fick möjligheten att diskuteras var att Mme de Lavalette var intresserad av att få delge deltagarna hur våra modeller är utformade och vad det kan ge för positiva effekter på arbetsmarknaden.  

Det här evenemanget visar på att i en värld där fackliga rättigheter så ofta kränks så finns det, trots detta, människor som tror på ett utvecklat inflytande i arbetslivet. Ett inflytande som endast uppstår om vi tillsammans organiserar oss för ett hållbart arbetsliv med goda arbetsvillkor.  

Varför blandar jag en text med krig och elände och fackliga rättigheter? I mörka tider behöver vi hitta ljuset, ljuset som leder oss vidare in på en stig mot framtidstro och hopp om ett liv i fred och frihet. Med dessa ord önskar jag er en trevlig sommar! 

(Bild från Société en Mouvement)  
Facklig förhandling 5.0, Om ni vill förhandla, tryck 0, För att underteckna branschavtal tryck 1. För en bättre socialförsäkring, vänligen lägg på. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Ett svar på ”Social dialog i Paris – ett ljus i mörkret? ”

  1. Arne Johansson skriver:

    Utan medbestämmande i samhället eller arbetsplatsen så dör demokratin
    Som det är nu verkar det vara en % av befolkningen eller de arbetande som är engagerade i den medbestämmande processen på arbetsplatsen eller i samhället.
    Det är idag inte förbjudet eller olagligt med fackföreningar eller politiska partier men det kan gå fort för allvarliga förändringar att hända i samhället.
    Engagemanget hos de breda massorna måste bli bättre

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading