Vart är vi på väg?

Trump kallar sig fredspresident. Milei viftar med motorsågen. Samtidigt attackeras arbetare och fackliga rättigheter i land efter land. Vi måste byta spår – och välja en riktning där vi står upp för varandra!

Man kan av titel tro att det här är ännu ett avsnitt av På spåret. Det är det inte. Ingen programledare som glatt frågar ”vart är vi på väg?” med en blinkning, ingen resa till okänd ort någonstans i världen. Du kan inte luta dig tillbaka i soffan och försöka lista ut ledtrådarna som ges. Tyvärr. Den här resan handlar inte om underhållningen en fredagskväll, utan om vart vi faktiskt är på väg – som värld, som samhällen, som människor. Det är en fråga som är långt ifrån lättsam, även om jag skulle önska att den vore det.

Oavsett vilket spår vi väljer att följa just nu, oavsett vart vi vänder blicken, verkar molnen hopa sig. Moln som gör sikten dimmig, som tynger ner våra sinnen och som hindrar människor – till och med de som borde veta bättre – från att ta steg i en annan riktning. Vi är inne på ett spår som leder till splittring, fast vi borde vara på väg mot fler demokratier, större respekt för mänskliga rättigheter och en känsla av att vi faktiskt sitter i samma tåg, på samma resa.

Vad ser vi istället? En värld där individualismen får styra, där makt och egenintressen överskuggar det ansvar som politiker och ledare en gång lovade att bära. De ska representera folket, inte sig själva. Men handen på hjärtat – vilken politiker minns egentligen det i dag?

Ta Trump som exempel. En man som idag, utan att blinka, kan byta namn på Pentagon från försvarsdepartementet till krigsdepartementet – samtidigt som han kallar sig själv för fredspresident och tycker att Nobelpriset i fred borde stå på hans hylla. Han säger sig ha avslutat sju krig. Sju! Men konflikterna pågår ju fortfarande, i olika former och under olika namn. Här finns fakta för den intresserade.

Vi reser söderut på den amerikanska kontinenten och möter Milei i Argentina. Mannen som kampanjade med motorsågen i högsta hugg – bokstavligen – och lovade att kapa statens onödiga utgifter. Han svor, han gapade, han poserade som folkets outsider, som den som skulle skära bort allt ruttet och bygga upp något nytt. Ett slags politisk rockstjärna med anarkistiskt skimmer, där galenskapen nästan blev en del av varumärket.

Ändå – mitt i allt skrik och svärande – lovade han dyrt och heligt att han skulle få bukt med korruptionen och rädda den argentinska ekonomin. En ekonomisk frälsare, om man skulle tro honom själv. Men vad blev verkligheten? Han står nu själv på de anklagades bänk, efter att ha rivit upp förbudet mot nepotism och låtit sin egen syster, stabschefen, tillsammans med andra högt uppsatta, plocka hem mutor i mångmiljonklassen. Hur har det gått med ekonomin sedan han tillträdde? Har den räddats. Arbetarna, de som bär upp landet, hur går det för dem?

Eländet slutar inte i Argentina. El Salvador, Nicaragua, Venezuela, Ecuador – listan blir lång. Länder där fackligt aktiva hotas, där mänskliga rättigheter undermineras, där lagstiftning används för att kväsa snarare än skydda. I Ecuador har bara en procent (!) av arbetstagarna möjlighet att förhandla kollektivt. Resten hålls tillbaka av lagar, hot och i vissa fall rena dödshot. Global Rights Index placerar landet bland de allra värsta i världen för arbetstagare.

På andra sidan klotet har vi Saudiarabien, där vi återigen ser hur stora sportevenemang används som glittrande kulisser för att dölja mörka verkligheter. Amnesty har gång på gång visat hur migrantarbetare utnyttjas, men det verkar inte hindra fotbollsvärlden från att rulla vidare mot VM 2034. Två stora rapporter belyser den skrämmande situationen: ”I would fear going to work”: Labour exploitation at Carrefour sites in Saudi Arabia och  ”Locked in, left out: The hidden lives of Kenyan domestic workers in Saudi Arabia”.

Så – vart är vi på väg?

Frågan kan låta enkel, men svaret är allt annat än det. Vi står inför en korsväg, där varje spår leder åt olika håll. Ett mot mer splittring, maktmissbruk och mänskliga tragedier. Ett annat mot mer gemenskap, respekt och demokrati.

Det är just nu, i den här dimman, som vi måste våga välja väg. Inget förändras av sig självt. Historien visar att de största kliven framåt alltid har kommit när människor organiserat sig tillsammans – på arbetsplatser, i samhällen, över gränser. När vi står upp för varandra, istället för mot varandra, då kan riktningen ändras.

Det är i den gemensamma kraften – i solidariteten, i facklig organisering – som demokratin stärks och det är där vi kan skapa en bättre värld. Inte genom motorsågar, högljudda löften eller tomma kulisser utan genom att inse att det spår vi väljer framåt måste byggas tillsammans.

Don’t morn – organize!