Medan den politiska debatten kretsar kring valfusk och regeringsbildning, fortsätter arbetslivet där ute i vardagen. Varje dag går miljontals människor till arbeten där risken att skadas eller bli sjuk inte bara avgörs av vilken bransch de arbetar i eller vilka arbetsuppgifter de har. Den avgörs till största delen av deras möjlighet att påverka sina arbetsvillkor.
Det är en verklighet som fackföreningsrörelsen länge har lyft i många sammanhang. Där arbetstagare kan organisera sig, välja sina företrädare och ställa krav på arbetsgivaren blir arbetsplatserna oftast säkrare. Där arbetstagarnas röst tystas ökar riskerna. Arbetsmiljö handlar därför inte bara om skyddsutrustning, regler och rutiner. Det handlar också om makt, demokrati och fackliga rättigheter.
Nyligen publicerade RoSPA (Royal Society for the Prevention of Accidents) rapporten Danger on the Job: How Global Inequality Shapes Workplace Harm. Rapporten visar att arbetstagare i låginkomstländer löper mer än dubbelt så stor risk att drabbas av allvarliga arbetsskador som arbetstagare i rika länder. Omkring 395 miljoner människor skadas i arbetet varje år, och arbetsolyckor samt arbetssjukdomar kostar motsvarande cirka sex procent av världens BNP. 395 miljoner människor! Det är fler människor än hela USA:s befolkning (ca 349 miljoner).
Rapporten visar något som fackföreningsrörelsen länge har vetat: att arbetsmiljö ytterst handlar om makt och inflytande. Där människor kan organisera sig och ställa krav blir arbetsplatserna säkrare.
Inga nyheter för den globala fackföreningsrörelsen, men rapportens kanske viktigaste slutsats handlar inte om siffror. Den understryker kopplingen mellan ojämlikhet, möjligheten för arbetare att organisera sig och risker i arbetsmiljön. ILO har sedan tidigare slagit fast att låg- och medelinkomstländer står för 88 % av det totala antalet arbetsrelaterade olyckor globalt.
Arbetsolyckor har länge förklarats med individuella faktorer: utbildning, erfarenhet, kunskap eller personligt ansvar. RoSPA visar i sin rapport att en av förklaringarna är i stället var i världen du arbetar, dvs utifrån din möjlighet att påverka dina arbetsvillkor. Risken att skadas påverkas i hög grad av vilka institutioner, skyddssystem och rättigheter som omger dig. Det handlar om lagstiftning, tillsyn, socialförsäkringar, utbildning och möjligheten att organisera sig på jobbet. Återigen, fakta som inte är nya för oss i den fackliga världen. Det är heller ingen slump att de länder där arbetstagare har starka fackliga rättigheter ofta också har säkrare arbetsplatser. Där människor kan organisera sig, välja skyddsombud och förhandla kollektivt, som komplement till bra arbetsmiljölagstiftning, blir det svårare för arbetsgivare att ignorera risker och säkerhetsbrister.
RoSPA:s forskning undersöker inte bara de faktiska skadorna utan också den upplevda risken att skadas. Rädslan för en olycka är i sig en arbetsmiljöfråga. Att dagligen arbeta under osäkra förhållanden innebär en ständig mental belastning som påverkar koncentration, beslutsfattande och hälsa.
Det finns en tydlig koppling till den svenska diskussionen om kognitiv arbetsmiljö. På senare år har vi blivit allt mer medvetna om hur arbetslivet påverkar människors kognitiva resurser och hur stress, oro och ständiga belastningar kan försämra både hälsa och prestation. För arbetstagare i farliga arbetsmiljöer handlar det inte bara om risken att faktiskt skadas, utan också om den psykiska bördan av att varje dag veta att något kan gå fel.
För många arbetstagare världen över är möjligheten att organisera sig fackligt en av de viktigaste vägarna till ett tryggare och mer hållbart arbetsliv.
Sambandet mellan låginkomstländerna, möjligheten att organisera sig och dålig arbetsmiljö belyses tydligt i världsfacket ITUC:s Global Rights Index, som år efter år dokumenterar omfattande kränkningar av fackliga rättigheter runt om i världen. I många länder nekas arbetstagare tillgång till rättvisa, fackliga företrädare utsätts för trakasserier, gripanden och strejkrätten begränsas. När arbetstagarnas röst tystnar blir arbetsplatserna inte bara mindre demokratiska, utan också farligare. I de mest extrema fallen drabbar konsekvenserna inte bara vuxna arbetstagare. Hela skyddssystemet urholkas. Då blir barnarbete en del av samma problem snarare än ett separat fenomen. Trots decennier av internationella insatser arbetar fortfarande omkring 138 miljoner barn runt om i världen. Av dessa utför ungefär 54 miljoner barn arbete som klassas som farligt och som riskerar deras hälsa, säkerhet eller utveckling. Många arbetar inom jordbruk, gruvdrift och tillverkningsindustri, sektorer som också tillhör de mest olycksdrabbade för vuxna arbetstagare. Barnarbete är därför inte bara en konsekvens av fattigdom. Det är också ett tecken på att grundläggande rättigheter, skyddssystem och tillsyn har svikit. Där föräldrarna har dåliga arbetsvillkor som medför svårigheter att sätta mat på bordet, tvingas barnen ut i arbete. Förhoppningarna är stora på att överenskommelsen om eliminering av barnarbete, framförhandlad i Marrakesh i februari i år, ska göra skillnad och att de länder som har skrivit under den lever upp till kraven.
Barnarbete påminner oss om vad som händer när grundläggande arbetsrättsliga skydd saknas. Det visar också hur avgörande starka institutioner, tillsyn och fackliga organisationer är för att skydda människor i arbetslivet.
För oss i Sverige är detta en viktig påminnelse: arbetsmiljö stannar inte vid nationsgränser. Det är en fråga om fackliga rättigheter, global rättvisa, solidaritet och demokrati. Många av de varor vi använder varje dag produceras av människor vars arbetsvillkor ser helt annorlunda ut än våra. Inom jordbruk, gruvor, textilproduktion och tillverkningsindustri arbetar miljontals människor utan de skydd som vi ofta tar för givna. När kostnader pressas i globala leverantörskedjor är det ofta arbetsmiljön som får stå tillbaka och leder till att arbetstagare hanteras som handelsvaror. Vi har inte en jämförelsevis god arbetsmiljö I Sverige därför att svenska arbetstagare är mer försiktiga än andra. Vi har byggt upp starka institutioner. Arbetsmiljölagstiftning, myndighetstillsyn, kollektivavtal och ett väl utvecklat system med skyddsombud ger arbetstagarna inflytande över sin egen arbetsmiljö.
Den svenska arbetsmiljöpolitiken har länge utgått från att ingen ska riskera liv eller hälsa på grund av sitt arbete. Det är en grundsyn som vi måste fortsätta värna om och utveckla. För även om vi har starka skyddssystem innebär det inte att problemen är lösta. Vi ser hur riskerna allt oftare koncentreras till grupper med svagare ställning på arbetsmarknaden. Arbetslivskriminalitet, långa underentreprenörskedjor, osäkra anställningar och bristande skydd för migrantarbetare visar att framsteg aldrig är permanenta. Arbetsmiljö måste försvaras och utvecklas varje dag.
RoSPA uppskattar att omkring 395 miljoner människor skadas i arbetet varje år. Samtidigt beräknar ILO att nästan tre miljoner människor dör till följd av arbetsrelaterade olyckor och sjukdomar. Bakom varje siffra finns en människa, en familj och en framtid som förändras för alltid.
Det vi måste komma ihåg är att arbetsolyckor sällan är slumpmässiga. De är resultatet av beslut som har fattats eller av beslut som aldrig fattades. Vi vet att samhällen som investerar i demokrati, social dialog, socialförsäkringssystem, stark arbetsrätts- och arbetsmiljölagstiftning i samverkan med fackliga rättigheter också skapar bättre förutsättningar för säkra arbetsplatser. När dessa system försvagas ökar riskerna.
Att komma hem frisk från jobbet ska inte vara ett privilegium för människor i rika länder. Det är en grundläggande rättighet för alla som arbetar. Den rätten börjar med möjligheten att organisera sig, göra sin röst hörd och tillsammans kräva ett tryggt arbetsliv.
