Sjukvården är väljarnas viktigaste fråga. Det är därför viktigt för partierna som önskar att få väljarnas förtroende att styra debatten till sin planhalva – där just deras lösningar framstår som lösningar till vårdens problem. Om man är ett parti till höger som inte nödvändigtvis vill understryka sambandet mellan välfärdarbetarnas villkor, resurser och verksamheternas kvalitet (på samma sätt som till exempel LO gör i rapportserien Välfärdsgapet) men vill ändå synas i debatten är det viktigt att blanda bort korten lite grann. Varför inte introducera ett nytt begrepp i debatten bortom välfärdsproduktionens materiella villkor?
Ett sådant begrepp är förstatligande. Och många väljare ser faktiskt positivt på förstatligande – speciellt i oroliga tider låter det positivt med en stark stat som tar hand om oss. Det är sällan vårdens huvudmän kommuner eller regioner som nämns i positiva ordalag. I anglosaxiskt politiskt språk betyder ”nationalise” att ’ta i samhällets regi’ – något som svenska folket enligt SOM-institutet är starka anhängare till när det gäller välfärden.
I detta inlägg tänkte jag gå igenom vad som menas med förstatligande av hälso- och sjukvården i den svenska valdebatten 2026.
Vad är ”en huvudman”?
Både regionerna (21 st) och kommunerna (290 st) är huvudmän för hälso- och sjukvården i Sverige. Regionerna har det grundläggande ansvaret att erbjuda en god hälso- och sjukvård. Kommunal hälso- och sjukvård omfattar vård i form av allt från hemsjukvård, rehabilitering och hjälpmedel till vård och omsorg för personer i vård- och omsorgsboenden. Staten har det övergripande systemansvaret, främst genom makten att lagstifta. Staten har inget formellt eller reglerat ansvar att finansiera hälso- och sjukvård men finansierar i dag cirka 30 procent av kostnaderna (inklusive kostnadsersättningen för läkemedelsförmånen).
Det finns i dag många olika bilder av vad en huvudman mer konkret har för ansvar. Ansvaret för hälso- och sjukvården uttrycks i hälso- och sjukvårdslagen som att regioner och kommuner är huvudmän för hälso- och sjukvård, men det finns inte någon generell rättslig definition av begreppet huvudman eller begreppet huvudmannaskap som gäller för alla aktörer och verksamheter i samhället.
Ett kristdemokratiskt förstatligande av hälso- och sjukvården
Kanske den enda kristdemokratiska punkten i Tidöavtalet 2022 var en utredning om förstatligande av hälso- och sjukvården. Det är värt att notera att punkten i Tidöavtalet var just ett löfte om en utredning och inte ett förstatligande av hälso- och sjukvården i sig, Tidö-sidan är nämligen inte överens om denna fråga. Ebba Busch har sagt (senast under SVT:s partiledarutfrågning den 3 september) att hon inte ska sätta sig i en regering som inte förstatligar vården.
Tidöregeringen tillsatte en utredning som fick namnet Vårdansvarskommittén. Utredningen bestod av en parlamentarisk kommitté och expert- och referensgrupper och presenterade sitt slutbetänkande i juni 2025. Utredningens slutsats var det som var uppenbart hela tiden – att det inte finns parlamentariskt stöd för en så omfattande och genomgripande förändring som förstatligande samt att en sådan förändring skulle ta en lång tid. Enbart ledamöterna från Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna var för ett helt statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården. Även ett delvis förstatligande ansågs som problematisk av utredningen: om staten skulle bli huvudman för exempelvis den specialiserade hälso- och sjukvården eller primärvården skulle detta innebära svåra gränsdragningar gentemot andra delar av hälso- och sjukvården som regionerna och kommunerna är fortsatt huvudmän för.
Jag var själv expert i utredningen och tyckte det var intressant och att de gjorde ett bra jobb. Det var exempelvis välkommet att kommittén analyserade vårdens ojämlikhet: att det finns omotiverade skillnader i fråga om tillgång till viss vård och behandling och att hälso- och sjukvårdslagens bestämmelse om vård på lika villkor för hela befolkningen behöver uppfyllas bättre. Kommittén menade att statens ansvar för och styrning av hälso- och sjukvården behöver stärkas. Kommittén tyckte dock att det är möjligt att förändra ansvarsfördelningen mellan regionerna och staten på andra sätt än genom att överföra huvudmannaskapet till staten. Det är till exempel möjligt för staten att ta ett större systemansvar: styr innehållet i en hälso- och sjukvårdsverksamheten genom lagstiftning och myndigheterna. Det är också möjligt för staten att ta ett större finansieringsansvar, i form av att i större utsträckning eller fullt ut finansiera hälso- och sjukvården. Kommittén bedömde dessutom att staten bör ta ett utökat ansvar för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning, då kompetensförsörjningen är en av de största utmaningarna för hälso- och sjukvårdsystemet.
Det var ganska rimliga slutsatser. Hälso- och sjukvårdens problem – en underdimensionerad primärvård, fragmentisering, otillräckliga och oförutsägbara statsbidrag, som leder till regionernas ofta kortsiktiga arbetsgivarpolitik, vårdsplatsbrist eller vårdens riskfyllda arbetsmiljö avgörs knappast av vårdens huvudmannaskap. Men att vara för ett ökat statligt ansvarstagande är en helt annan sak. Att staten tar ett större systemansvar och finansieringsansvar skulle bidra till en bättre och mer jämlik vård. Dessutom bör regionernas rådighet förbättras genom att avskaffa den obligatoriska etableringsfriheten i primärvården och avveckla systemet med heldigitala vårdgivares utomlänsersättning.
Vad löser ett förstatligande egentligen?
KD anser att ett statligt huvudmannaskap skulle leda till att ”kapaciteten i hela landet utnyttjas” för att ”[v]årdköerna är ett symptom på att vårdkapaciteten inte nyttjas effektivt”. Med ett statligt huvudmannaskap kan ”regionernas gränser brytas och det går att arbeta med hela den nationella kapaciteten”. De vill även ”skärpa vårdgarantin och fortsätta etableringen av en nationell vårdförmedling”.
Regionernas problem går utmärkt att lösa utan ett statligt huvudmannaskap. Det är ju antalet kronor, inte huvudmannaskapet, som avgör. Vården blir dyrare per invånare när vi blir äldre. Hittills har staten återkommande höjt kraven på vården, utan att skjuta till motsvarande resurser. Regioner bör kompenseras för det, inte hotas med statliga nedskärningar. Sjukvårdsministerpartiet KD har under mandatperioden underfinansierat sjukvården och dessutom hotat med straffavgifter för regioner som höjer skatten. Vill staten ha mer jämlik vård måste staten också ta ansvar för att regionerna ska ha ekonomiska förutsättningar att leverera den, som läkaren Annika Östling från Jämtland skriver i Läkartidningen.
Projektet om förstatligande var i bästa fall fyra bortslösade år och ett sätt för Kristdemokraterna att ducka ansvar för deras profilfråga: att stå till svars om hälso- och sjukvårdens resurser, arbetsniljöproblem och styrning här och nu. Men det finns även andra problematiska aspekter. Vid förstatligande skulle den demokratiska kontrollen riskera att hamna väldigt långt från medborgarna – vet politikerna i Stockholm verkligen bäst var sjukhus i Jämtland ska finnas? Enligt statsvetaren Erik Wångmar är det stor risk för centralisering och att sjukhus och vårdcentraler läggs ned. I värsta fall kan det vara en strategi att tvinga fram en privatisering – när huvudmannen bortom lokal demokratisk kontroll måste leverera inom ramarna för en skarp tidsgräns, kommer friskaste och enklaste patienterna kunna auktioneras till privata utförare.
Dagens Industris ledarsida brukar inte vara en mediekälla jag citerar men i mitten av augusti publicerade DI en ledartext med en fantastisk rubrik som beskriver mina känslor när jag följer den sjukvårdspolitiska valdebatten:
