Svenska modellen på export till Frankrike?

Återigen har Paris varit skådeplats för årets viktigaste sammankomst på området social dialog, arrangerad under Global Deals fana. Den outtröttliga Béatrice de Lavalette, vars engagemang för arbetslivets frågor närmast kan beskrivas som passionerat, har tillsammans med sin reflektionsklubb Société en Mouvement sedan 2013 bjudit in till Rencontres Internationales du Dialogue Social. I år hölls det elfte evenemanget i ordningen, och förra året deltog LO för första gången – något du kan läsa mer om här.
Béatrice, alltid med blicken fäst vid det arbetsplatsnära, påminner oss om att social dialog inte är någon kostnadspost i företagets budget, utan en investering. Som hon så träffande uttryckte det: ”un investissement et carburant de l’économie” – en investering och ett bränsle för ekonomin. Något som får mig att tänka på John Donnes ”ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv” – arbetslivet är ett kollektivt projekt.

Vid årets evenemang samlades representanter från Tyskland, Spanien, Italien, Tunisien och Sverige för att dela erfarenheter kring sina respektive arbetsmarknadsmodeller. Frankrikes pensionsfråga – denna ständiga källa till debatt – var förstås ett av de hetaste ämnena. Dagen avslutades med ett kraftfullt uttalande från Xavier Iacovelli, vice talman i franska senaten: ”Konklaven avslutades utan en överenskommelse, efter fyra månaders samråd. Jag säger det tydligt igen: ett misslyckande är inte ett alternativ. Den tomma stolens politik leder ingenstans. Vårt fördelningsbaserade pensionssystem är ett socialt löfte. Det måste utvecklas för att möta de demografiska, ekonomiska, ekologiska och digitala utmaningarna. Reformen ska inte längre vara ett trauma, utan ett gemensamt åtagande mellan generationer.”

När ordet ”konklav” först nämndes, fördes mina tankar genast till påveval och slutna rum och jag hade faktiskt lite svårt att hänga med i resonemanget. Det stod dock snart klart att det handlade om de hårda förhandlingarna kring pensionsreformen – en process som varit allt annat än enkel. Sedan Macron 2023 drev igenom den omstridda reformen som höjde pensionsåldern från 62 till 64 år har protesterna avlöst varandra. Regeringens bruk av artikel 49.3 för att kringgå nationalförsamlingen ökade bara trycket ytterligare. Ändå står Macron fast: reformen är nödvändig för att säkra det franska välfärdssystemet inför framtiden.

Vid det runda bordssamtal jag deltog i fick jag, på två minuter, försöka förklara det svenska pensionssystemet. Det blev pensionspyramiden i miniatyr: allmän pension, tjänstepension, eget sparande – och vikten av kollektivavtal. Frågan om pensionsålder blev oundviklig. Att säga att den stegvis höjs till 69 år i Sverige väcker förstås förundran i ett land där 64 års ålder är föremål för massiva protester. Det är lättare att hänvisa till möjligheten att börja ta ut pension redan vid 63.
Trots skillnaderna mellan våra länders modeller för social dialog är utbytet ovärderligt. ”Att jämföra är att förstå”, för att låna franska författaren Stendhals ord. Vi kan inte kopiera varandras system rakt av, men vi kan inspireras, anpassa och förbättra.

Mitt i all denna konstruktiva dialog kastar dock omvärldens mörker en lång skugga. Beväpnade konflikter, växande autokratier, en demokrati under belägring – och det stora landet i väst, en gång en självklar allierad, nu ett orosmoln vid horisonten. I sådana stunder söker jag och säkert många med mig, efter ljusglimtar i mörkret. Att hålla fast vid möjligheten att påverka genom fackligt arbete blir som att klamra sig fast vid en livboj.
Behovet av ljusglimtar blir än större när nyheten når oss om att Evin-fängelset i Iran bombats – där politiska fångar från bland annat Sverige och Frankrike hålls inspärrade. Ovissheten om deras öde är outhärdlig, och för deras anhöriga ännu värre. Trots en lång kamp för deras frigivning, både från fackligt håll och från regeringshåll, så blir förtvivlan stor om deras liv nu skulle vara över. Hoppet är dock det sista som överger människan, det vet vi av lång erfarenhet.

Än en gång är det Joe Hills ”sörj ej, organisera er” som får bli slutsatsen av detta inlägg.