Stöveltramp i demokratins korridorer

För lite mer än ett år sedan (maj 2024) skrev jag om de skamlösa stöveltrampen som klampar runt i demokratins korridorer, så obehagligt likt de som marscherade genom Europas gator under både första och andra världskriget.

Det var maj 2024. Nu är vi här, september 2025, och vad har hänt sedan dess?

Tyvärr är svaret inte positivt. Den demokratiska tillbakagången inte bara fortlöper – den accelererar. Händelser världen över har visat hur snabbt rättigheter och skyddslagstiftning kan undermineras och urgröpas, hur normer kan förskjutas och hur arbetstagare – särskilt de mest utsatta – blir de som betalar det högsta priset. Attacker på mänskliga rättigheter, välfärdssystem som undermineras samtidigt som man frågar sig  om ledaren för världens största demokrati är demokratins dödgrävare.

USA: När rättigheter monteras ned med ett klick

Sedan 20 januari 2025 har utvecklingen i USA tagit en riktning som tidigare kändes otänkbar i världens största demokrati. Fler än 100 000 federalt anställda har avskedats, organisationen USAID:s bistånd stoppats, Musks DOGE har sagt upp 85 % av NIOSH:s (National Institute for Occupational Health and Safety ) anställda efter att ett AI-system har ”optimerat” arbetsstyrkan. Detta AI-beslut implementerades direkt – utan konsekvensanalys, utan mänsklig prövning. Vidare har FBI beordrats överlämna listor över agenter som arbetade med stormningen av Capitolium 6 januari, samtidigt som myndigheter beordrats att ta bort alla hänvisningar till jämställdhet och gender equality.

Transpersoner fråntas vårdstöd. Kvinnors hälsa politiseras. Och nyligen kom ett påstående från administrationens håll om att ökningen av autism hos barn kan skyllas på kvinnor som tagit paracetamol under graviditeten – en vetenskapligt ogrundad idé, men med tydligt skuldbeläggande underton.

Vem betalar priset?

Equal Times rapporterar att samtidigt med dessa åtgärder, i en tid då uppskattningsvis 138 miljoner barn under 17 år runt om i världen fortfarande arbetar på fälten, i fabriker, butiker och gruvor för att nämna några områden, skärs mer än 726 miljoner dollar bort från finansieringen av förebyggande insatser. Insatser som skulle förebygga barnarbete, modernt slaveri och begränsningar i arbetstagares inflytande. Ca 54 miljoner av de 138 miljoner barn utför arbete som kan skada dem. De 726 miljoner dollarna som nu dras in användes tidigare i program som bland annat skyddade arbetare från:

• Dödligt våld i Centralamerika
• Bevakning av och arbete för höjda standarder vid farligt arbete i gruvor med kritiska mineraler
• Dokumentation av Kinas ständiga kränkningar av arbetstagares rättigheter (bl a mot den uiguriska minoriteten)
• Insatser i bekämpningen av trafficking

Samtidigt som dessa neddragningar sker utser Trump en vice generaldirektör för ILO International Labour Organization), Niels Nordquist och dennes fru får en framstående roll på WTO. Allt för att säkerställa att ”Trump rules everywhere”. Tilläggas kan att den tidigare vice generaldirektören för ILO var utsedd av Biden.

Ett globalt mönster

USA är tyvärr inte ensamt. Enligt en ny rapport från Human Rights Funders Network så förväntas finansieringen minska med 31 % jämfört med 2023. Även EU följer trenden och minskade det så viktiga utvecklingsbiståndet med hela 71 % förra året. Ofattbara siffror.

Vad dessa nedskärningar får för konsekvenser vet vi inte idag. Det sker i tider där beväpnade konflikter är fler än någonsin, den humanitära katastrofen i Gaza är bortom begriplighet där begrepp som folkmord, medveten svält och tvångsfördrivning inte längre är metaforer, utan verklighet. Kan vi stå för konsekvenserna den dag vi har facit i hand? Vi behöver minnas att både FN och ILO är organisationer som uppstod pga. behov att bevara fred och stärka demokratin i världen.

Finland och Sverige – inte skyddade från försämringar

Vi behöver dock inte lämna norden för att se hur arbetstagares rättigheter försämras. Det räcker med att vända blicken mot grannlandet Finland. I Finland har regeringen infört kraftiga nedskärningar:

• Försämrat inkomstskydd vid arbetslöshet
• Sänkt bostadsbidrag
• Minskad sjukersättning
• Längre väntetider i vården
• Begränsningar i strejkrätten och kollektivavtalsrätten

Sverige är inget undantag. Högernationalistiska strömningar hörs numera inte bara i debatten, utan präglar politiken. Antifackliga utspel från högerpolitikens tankesmedjor, där grundläggande delar i den svenska modellen ifrågasätts och påståenden om att parternas inflytande på arbetsmarknaden måste begränsas. Uttalanden som styrs av en retorik som målar ut fackförbund som ”samhällsomstörtande”. Vi ser en politisk rörelse som är alltmer fientlig mot idéerna om jämlikhet, social trygghet och arbetstagares organisering.

Ett tydligt mönster: nedmontering

Runtom i världen använder sittande politiker repressiva metoder för att kväsa opposition. I Indien fängslades journalister och man har brutalt slagit ned protester mot nya arbetslagar som försvagat facklig organisering. Valet i Indien 2024 må ha gett i skenet av ett demokratiskt skimmer, men bakom kulisserna kontrollerades medierna och staten stödde öppet den styrande majoriteten.

I Frankrike har strejkrätten inskränkts inom transport och offentlig sektor. Dessa lagar – med förevändningen att skydda ”offentlig ordning” – riskerar att slå hårt mot arbetstagares rätt att protestera mot försämrade arbetsvillkor.

Det här är inte isolerade händelser. Det är en global trend, där demokratins grundpelare – yttrandefrihet, föreningsfrihet och rätten att organisera sig – vittrar sönder.

Men det är också i dessa tider som fackföreningarnas roll aldrig varit viktigare. Oavsett om det är i Buenos Aires, Mumbai, Paris, Stockholm eller Ramallah så är kampen densamma: kampen för ett anständigt liv, för rättvisa, för fred och för möjligheten att få vara med och forma det samhälle vi lever i. Därför måste den internationella fackföreningsrörelsen inte bara stå upp – vi måste stå tillsammans. Mot repression. Mot nedmontering av rättigheter. Mot normalisering av hat och splittring.

I år – kanske mer än någonsin – måste vi påminnas om att arbetstagares rättigheter är mänskliga rättigheter. De får aldrig bli ett verktyg för politiskt spel.

Solidariteten får inte ta paus. Den måste förbli vår ryggrad.