Arbetsmiljö – en fråga om liv eller död?

Nästan varannan arbetstagare i EU kan ha varit exponerad för cancerframkallande ämnen under sin senaste arbetsvecka. Inte någon gång i livet, utan förra veckan.

Det är siffror som borde utlösa politisk handling och arbetsgivaransvar. Ändå verkar det vara svårt att se den brådska som situationen kräver för beslutsfattare inom EU.

Workers’ Exposure Survey, genomförd av EU-OSHA, omfattar närmare 100 miljoner arbetstagare i sex EU-länder (Tyskland, Irland, Spanien, Frankrike, Ungern och Finland). Resultaten visar att 46,6 miljoner människor sannolikt har utsatts för minst en känd cancerriskfaktor i sitt arbete – och att drygt var tionde gjort det på höga nivåer. Mer än var fjärde har exponerats för flera cancerframkallande ämnen samtidigt.

Vi pratar inte om marginalfenomen utan om hur arbetet organiseras i Europa och så klart även i resten av världen idag.

Det vardagliga hotet

De vanligaste exponeringarna handlar inte om spektakulära kemikalieolyckor eller extrema arbetsmiljöer. Det handlar om UV-strålning, dieselavgaser, bensen, kvartsdamm, asbest och formaldehyd. Ämnen som återfinns i byggbranschen, transportsektorn, vården, industrin – och ibland där vi minst anar det.

Formaldehyd är ett talande exempel. Exponeringen är spridd över stora delar av arbetsmarknaden: vid arbete med lim och plywood, vid brandbekämpning eller vid öppnande av containrar. Inget av detta uppfattas nödvändigtvis som särskilt riskfyllt. Ändå är formaldehyd klassat som cancerframkallande av det internationella cancerforskningsinstitutet IARC.
Här blottläggs ett grundproblem i arbetsmiljöpolitiken. Vi är fortfarande bättre på att hantera det exceptionella än det systematiska. Det som sticker ut får åtgärder. Det som är normalt förekommande blir osynligt.

Ojämlika risker

Undersökningen visar också tydliga skillnader mellan grupper. Egenföretagare och visstidsanställda är oftare exponerade. Äldre arbetstagare utsätts oftare för flera risker samtidigt. Män och kvinnor exponeras olika beroende på sektor och arbetsuppgifter.
Detta är inte en slump. Det speglar en arbetsmarknad där skydd och ansvar är ojämlikt fördelade. Den som har svagare ställning på arbetsmarknaden har oftare sämre skydd.

När över 100 000 människor varje år dör i EU till följd av arbetsrelaterad cancer blir det svårt att tala om individuella val eller olyckliga omständigheter. Det här är konsekvenser av politiska prioriteringar – och av brist på prioriteringar. Vi vet dessutom att detta inte är ett europeiskt särfall. Enligt ILO exponeras globalt omkring 1,6 miljarder arbetstagare för UV-strålning i arbetet, med närmare 19 000 arbetsrelaterade dödsfall årligen i icke-melanom hudcancer. Arbete gör människor sjuka – fortfarande.

Konsekvenser av utebliven implementering
En av de mest nedslående delarna av undersökningen handlar inte om exponeringarna i sig, utan om hur de hanteras. Ventilation, inkapsling, tekniska skydd och personlig skyddsutrustning används – men mycket ojämnt. I vissa miljöer är skyddsåtgärder självklara. I andra används de sporadiskt eller inte alls.
Två tredjedelar av dem som exponeras för dieselavgaser vid fordonsunderhåll uppger att inga skyddsåtgärder vidtas. Detta trots att vi sedan länge är överens om vad som gäller enligt den sk. åtgärdstrappan (eliminera, byt metod/produkt, vidta tekniska åtgärder, vidta organisatoriska åtgärder, använd personlig skyddsutrustning).
Problemet är inte brist på kunskap. Det är brist på politisk och organisatorisk vilja att genomföra det som krävs.

Lagstiftning enbart räcker inte – men är nödvändig EU-OSHA pekar på att resultaten nu används i arbetet med att uppdatera lagstiftningen om cancerframkallande ämnen i arbetslivet. Det är nödvändigt. Men lagstiftning som inte implementeras fullt ut förändrar inte människors arbetsvardag.
Effektiv prevention måste vara sektorsspecifik, yrkesnära och förankrad i verkliga arbetsförhållanden. Den kräver resurser, tillsyn och tydligt ansvar. Framför allt i de delar av arbetsmarknaden där skyddet i dag är som svagast.
Att nästan hälften av Europas arbetstagare exponeras för cancerframkallande ämnen är inte ett ofrånkomligt faktum och det är definitivt inte ett pris som arbetstagare ska betala. Det är ett resultat av hur arbete organiseras. Det är även ett resultat av politiska val – och av de val som inte har gjorts.

Vad säger det om vårt arbetsliv och om hur arbetstagare värderas? I praktiken behandlas människor fortfarande som utbytbara resurser. Problemet är sällan brist på förståelse, utan brist på prioritering. Alltför ofta väger kortsiktig ekonomisk vinning tyngre än långsiktig hållbarhet – för både människor och samhälle.

EU:s samlade fackliga organisationer har genom ETUC i december 2025 återigen uppmanat EU:s beslutsfattare att stärka skyddet i direktivet om carcinogener, mutagener och reprotoxiner (CMRD). Kraven är tydliga: bindande yrkesmässiga exponeringsgränsvärden och en modern lagstiftning som faktiskt minskar riskerna för arbetstagare.
Nu ligger ansvaret hos Europaparlamentets politiker i de kommande trilogförhandlingarna. Samtidigt med behovet om stärkt skydd för arbetstagare i form av reglering, talas det flitigt om quality jobs, produktivitet, kompetens och regelförenkling. Hur möjliggörs det om människor blir sjuka av sitt arbete? Ett sådant arbetsliv kan aldrig beskrivas vare sig som hållbart, produktivt eller kvalitativt.

Frågan är inte om vi vet tillräckligt – frågan är vad det säger om vårt arbetsliv och de politiska prioriteringarna. Accepterar vi att människor fortfarande betalar med sin hälsa, och sina liv, för att jobbet ska bli gjort?
Inför 2026 borde det vara självklart att arbetstagares hälsa sätts före högerpolitik. Om vi vill att produktiviteten ska öka så kan det inte ske genom annat än ett hållbart arbetsliv. Friska arbetstagare ökar produktiviteten – det är inte en kontroversiell slutsats, utan ett faktum. 2025 lämnar vi tyvärr med vetskapen om att alltför många inte lämnade sin arbetsplats med livet i behåll.