Samtidigt som EU för första gången på flera år antar en strategi för insatser för kvinnors rättigheter, ser vi en parallell rörelse i motsatt riktning: unga män som öppet ifrågasätter kvinnors fri- och rättigheter — exempelvis i Spanien där Franco‑tiden romantiseras, den tid då kvinnors ställning i samhället var kraftigt begränsad. Forskning och rapportering från Spanien visar att det ofta är unga män, inte äldre generationer, som uttrycker motstånd mot jämställdhetsreformer och i vissa fall vill återgå till patriarkala strukturer liknande dem som rådde under Franco, detta trots att dessa unga män inte har upplevt Franco-regimen. Dessa grupper ser jämställdhetslagar som ett hot och angriper feministiska rörelser med växande aggressivitet — både på gatorna och i sociala medier.
Det är tyvärr inte en marginell företeelse utan ett demokratiskt varningstecken. Ett varningstecken som visar på att vi backar in i framtiden.
En historisk tillbakablick är på sin plats för att belysa när kvinnors rösträtt infördes i några europeiska länder:
Finland (1906) – först i Europa med full rösträtt och valbarhet
Norge (1913), Danmark & Island (1915)
Tyskland, Polen, Österrike, Baltikum, Estland, Lettland, Litauen (1918)
Nederländerna (1919)
Sverige (1921)
Spanien (1931) – rösträtten införs men dras tillbaka under Franco (1939–1975)
Frankrike (1944)
Italien (1946)
Belgien (1948)
Grekland (1952)
Portugal (1974)
Schweiz (1971)
Liechtenstein (1984)
I en studie från Göteborgs universitet 2022, som omfattar 27 EU-länder, kan man läsa att män i ålder 18-29 år tycker att kvinnors rättigheter har gått för långt. Slovakien är det land där flest unga män är emot ökade rättigheter för kvinnor.
Ni som har läst några av mina bloggar vet att jag har en förkärlek till att hitta jämförelser i litteraturen, gärna den franska klassiska litteraturen. Den belyser ofta olikheter eller likheter med nutiden trots att det kan vara flera hundra års skillnad. Ett tydligt exempel på dåtidens kvinnosyn hittar vi hos Jean-Jaques Rousseau (1704 – 1788) som ger oss teorins och strukturernas våld där kvinnan reduceras till privatperson, beroende och utan full medborgarstatus. Voltaire (1694 – 1778) visar i Candide våldets råa verklighet, kvinnan som handelsvara och utsatt för övergrepp medan staten ser på.
Med Rousseau och Voltaires beskrivningar av dåtidens syn på kvinnors rättigheter som bakgrund och med tanke på hur många år som har förflutit sedan dess, så förstår vi hur lång tid det har tagit för att komma så här långt. Därför blir jag mörkrädd när jag läser om hur unga män i Europa ser utveckling av kvinnors rättigheter som ett hot idag.
Mitt i allt detta finns det ändå solglimtar. EU-kommissionen antog den 5 mars Jämställdhetsstrategi 2026 – 2030 med ”konkreta åtgärder för att integrera jämställdhet i alla aspekter av livet, både online och offline, från utbildning och hälsa till arbete och ledarskap” och att man slår fast jämställdhet är en grund för demokrati, tillväxt och mänskliga rättigheter: ”Equal rights and opportunities for women and men, in all their diversity, are instrumental in sustaining Europe’s vibrant democracy, strengthening representativeness, institutional legitimacy, and democratic decision-making. Inequality wastes talent, blocks careers, and reduces productivity. Improving gender equality in the EU could lead to a 9.6% increase in GDP per capita and an additional 10.5 million jobs by 20501”.
Dessa delar är av yttersta vikt när vi nu ser en backlash i Europa, där högerextrema vindar blåser upp till storm.
Den 8 mars är det Internationella kvinnodagen, så EU-kommissionens antagande av Jämställdhetsstrategin kom väldigt lägligt. Världen över demonstrerar vi för kvinnors rättigheter, där rätten för lika lön för lika arbete är en del av det som uppmärksammas. År efter år ser vi, även i Sverige trots att vi har kommit långt, hur kvinnors löner släpar efter. Enligt Medlingsinstitutet låg 2024 års lönegap på 4,6 % (efter standardvägning).
EU-kommissionen lyfter bl a just ekonomin i strategin. Ett stort lönegap påverkar i sin tur pensionen. Därför finns det ett tydligt fokus på att minska löne- och pensionsgapet, stärka kvinnors ekonomiska självständighet, öka kvinnors deltagande i forskning och teknik, samt få fler män att söka sig till kvinnodominerade sektorer såsom vård och omsorg för att den vägen höja lönerna. I sig är det helt galet att man 2026 ser att genom att öka andelen män inom ett yrke så visar analyser att även lönerna ökar.
Återigen, kvinnors rätt att vara trygga, åtnjuta samma rättigheter som vilken man som helst och att inte behöva utstå våld, hot eller trakasserier torde vara så självklart att det inte ska behövas sägas varken den 8 mars eller vilken annan dag på året som helst. Att sedan inte kunna ha möjlighet att lämna ett våldsamt förhållande p.g.a. ekonomin är vanvettigt år 2026. Hela samhället måste dra sitt strå till stacken för att förbättra denna absurda situation.
Framtiden avgörs inte av strategier – utan av handling, så även om EU har satt ribban högt genom en kraftfull, framtidsinriktad strategi som syftar till att ta tag i de verkliga hoten mot jämställdheten, så räcker det inte. Dokument förändrar inte verkligheten av sig själva utan det kräver handling av oss alla.
Det är vi – på arbetsplatserna, i förbunden, i den fackliga vardagen – som avgör om insatserna som beskrivs i strategin gör skillnad. Hur vi jobbar med dessa frågor utifrån förhandlingar om arbetsvillkor och arbetsmiljö, förbättringar i lagstiftning nationellt eller standarder globalt, är en avgörande insats för kvinnors förbättrade arbets- och livsvillkor.
Därför, när unga män i Europa lockas av ”Franco‑nostalgi” och antifeminism, när arbetsgivare värderar kvinnodominerade yrken lägre än mansdominerade, när medlemsstater går mot försämrade rättigheter som främst drabbar kvinnor, måste vårt svar vara tydligt:
Vi backar inte.
Vi organiserar och mobiliserar.
Vi försvarar jämställdheten — för kvinnors skull, för demokratins skull, för allas framtid.
Utgår ifrån. Att LO har en planering för vad som skulle hända. Om Åkesson blir statsminister. Han är inte positiv till arbetarrörelsen. Facköreningsrörelösen.
SD är verkligen inte positiv till arbetarrörelsen och det syns på deras omröstningar både i riksdagen och i EU-parlamentet.
Jämlikheten mellan könsrollerna borde vara självklart men det finns även de som försöker hitta en genväg i livet genom att skapa syndabockar för felen i världen och då får de svaga i samhället ofta ta skulden för felet
Visst är det så, det borde verkligen vara en självklarhet med jämlikhet och jämställdhet år 2026. Tyvärr kommer det mer och mer forskning som visar på att det går åt alldeles fel håll.
En alldeles utmärkt text som förtjänar att läsas av många!
Tack för den Cyrene!!
Tack, Anders, för de snälla orden och för att du läser.