”Kan vi, vill vi, törs vi?” ”Ja, vi kan, vi vill, vi törs!!”
Kvällen avslutades på den traditionella Allsången i Almedalen. Representanter från hela den politiska skalan, från alla möjliga och omöjliga organisationer klämde i allt vad de hade i Grupp 8’s feministiska kampsång ”Befrielsen är nära”. Så intensivt och så entusiatiskt att det kändes som att det kanske till och med var sant. Det kanske är nu det vänder, det är nu som jämställdhetsfrågorna åter på allvar får resonans i politik och fackliga strategier. Helt klart är i alla fall att de fackliga organisationerna har en mycket viktig roll att spela.
Under rubriken Facklig feminism bjöd LO i Almedalen under onsdagen in TCO och Saco till ett samtal om på vilket sätt facken kan driva de feministiska frågorna framåt, inom sina respektive organisationer, i samarbete med varandra och i samhället i stort. Det blev ett samtal som visade på likheter i vilka jämställdhetsproblem arbetare, tjänstemän och akademiker upplever. Men även skillnader i fråga om vilka strategier för att förändra ojämställda villkoren som de fackliga organisationerna vill använda sig av.
Sedan förra året är LO enligt sina stadgar en feministisk organisation. Men vad det betyder i praktiken, både med avseende på vilken maktanalys som följer av det och vilka strategier facket bör välja är frågor som måste vara uppe till diskussion för att genomslag på allvar. LO menar att facklig feminism handlar om att se och erkänna att kön påverkar villkoren i arbetslivet och i samhället i stort.
En facklig feminism har fördelen i det att vårt uppdrag är väldigt tydligt. Vårt uppdrag behöver aldrig ifrågasättas eftersom det är en del av det löfte och kamp som är kärnan i det fackliga arbetet: goda villkor och motverka att några grupper bidrar till underbudskonkurrens genom sämre villkor och lägre löner. En facklig feminism behöver inte tveka om vad som är våra mål, och det gör det egentligen ganska lätt att avgöra vilka mått och steg vi bör ta. Det gör att en facklig feminism har goda förutsättningar att vara progressiv och radikal. Här har en facklig feminism som jag ser det en tydlig fördel jämfört med en del politiska partier som inte lika tydligt kan, eller vill, driva en tydlig jämställdhetspolitik utan gärna vill vända sig 360 grader för att gardera sig i varje fråga. Rädslan för att se och förändra strukturer är monumental.
Det fackliga feministiska uppdraget är att arbeta för att kvinnor
– har tillgång till arbete och försörjning, dvs kan vara en del av arbetskraften på samma vilkor som män.
– att villkoren i kvinnors arbete är goda och att arbetsmiljön är sådan att det är möjligt att arbeta ett helt yrkesliv
– arbeten som går att försörja sig på idag, i morgon och livet ut
– att förändra den manliga normen i arbetslivet.
Facklig feminism innebär egentligen ingenting annat än kärnfacklig verksamhet men med ett tydligt könsperspektiv.
Var landade då LOs seminarium om facklig feminism?
De självklara gemensamheten mellan förbunden var hur föräldraskapet påverkar kvinnors löner och arbetsvillkor negativt, oavsett om du är jurist, lärare eller barnskötare. LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, utredaren Ulrika Hagström från TCO och Sacos ordförande Göran Arrius såg också att det som tidigare varit ”atypiska” anställningar, det vill säga deltider och visstider som tidigare främst drabbat kvinnor inom arbetaryrken nu även är en verklighet för såväl män som tjänstemän och akademiker. För att undvika ett ”race-to-the-bottom” krävs att facken gör gemensam sak. Även frågan om jämställda löner binder fackförbunden samman, inom alla delar arbetsmarknaden är lönenivåerna könade. Men till en gemensam facklig lönestrategi över hela arbetsmarknaden är det fortfarande långt. Klasstrategierna skiljer åt. Och framförallt handlar det för alla fackförbund att gå från ord till handling.
Varken TCO eller Saco sade sig använda begreppet facklig feminism, även om den politik man för syftar till att förbättra jämställdheten. Jag tror ändå att det är rätt att, som TCOs representant, vara lite avundsjuk på LOs fackliga feminism. Den säger liksom tydligt: ”Ja, vi kan, vi vill, vi törs!”
