Efter ett antal år av minst sagt vinglig och bristande jämställdhetspolitik har de borgerliga regeringen äntligen bestämt sig för att ta ett mer omfattande tag i frågan om jämställda villkor i arbetslivet. I dag tillsattes utredningen Delgationen för jämställdhet i arbetslivet som i oktober 2014 ska komma med förslag på hur jämställdheten ska öka
och löneskillnaderna mellan könen ska minska.
Behövs det ytterligare en utredning om hur vi kan öka jämställdheten i arbetslivet? Behöver det dröja ytterligare tre år innan några konkreta förslag kan sjösättas, när både problem och lösningar har stötts och blötts i så många år? Jämställdhetspolitiska utredningen från 2005 satta fokus på många centrala problem, facken är sedan länge sanningsvittnen om hur det faktiskt står till med osäkra anställningsvillkor och bristande möjligheter till ekonomisk självständighet för kvinnor inom den offentliga och privata tjänste- och servicektorn. Föräldraförsäkringsutredningen radade upp kunskap och argument till varför föräldraförsäkringen behöver reformeras och Försäkringskassan upplyser oss varje år om i vilken långsam takt män ökar sitt uttag av föräldrapenning. Vad behöver vi mer veta?!
Det är rättmätiga frågor, men just i dag tänker jag inte vara njugg. I dag tänker jag bara vara glad för att regeringen tar ett samlat grepp på de strukturella ojämlikheter som råder i arbetslivet. Kanske är det den tidigare oviljan att ens tala om strukturella problem som gör mig så överaskande positiv när Sabuni och Engström faktiskt talar om de jämställdhetspolitiska målens betydelse. För de politiska målsättningarna förpliktigar. För att nå jämställdhet i arbetslivet är det framför mål två och tre som ska uppfyllas:
- Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
- Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbete och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.
Med de målen som utgångspunkt går det inte att att backa från ett politiskt ansvarstagande och fortsätta låta jämställdhetspolitiken vara så innehållslös, flexibel och individuellt valfri som den varit hittills. Vi har kommit överens om jämställdhetspolitiska mål, mål vars uppfyllelse går att och ska kunna mätas och utvärderas. Nåt annat vore faktiskt oansvarigt, tvärtemot Göran Hägglunds misstänkliggörande av politiker kombinerar värderingar med fakta. Jag väljer att uppfatta framhävandet av de jämställdhetspolitiska målen som att regeringen faktiskt avser att ha en viljeriktning med sin politik. Lite sorgligt kanske att det känns som som nåt ovanligt, men idag tänker jag bara vara glad.
Båda jämställdhets- och arbetsmarknadsministern medger att den politik som regeringen drivit inte har lett till några stora förbättringar. Nu ser de fyra stora utmaningar:
- Löneskillnaderna mellan män och kvinnor – och här poängterar man värdediskrimineringens betydelse
- Den ojämna fördelningen av fördelningen av föräldrapenning mellan män och kvinnor -det krävs något mer än jämställdhetsbonus
- Den könsuppdelade arbetsmarknaden – som upprätthåller och återskapar skillnader i villkor mellan könen, både i fråga om arbetsmiljö, anställningsvillkor och löner
- Deltidsarbetet
Alla som jobbat med jämställdhet i arbetslivet att det i dessa fyra rum man måste röra sig, med öppna ögon för vad som egentligen hindrar att vi kommer vidare mot jämställda villkor. Regeringen har berömt sig själv för att med jobbskatteavdraget tagit krafttag mot deltidsarbetet genom att öka incitamenten för kvinnor att öka sitt arbetskraftsutbud, om än med några timmar. Suckat har jag, och hållit mig för ögonen, för att man glömt bort att all deltid inte är frivillig och att inga jobbskatteavdrag i världen hjälper för den som bara erbjuds 62 procent. Idag är jag bara glad för att man lyfter det ofrivilliga deltidarbetet, samtidigt som man problematiserar det frivilliga deltidsarbetet och vågar säga att livspusslandet vid köksbordet kan få negativa effekter för kvinnor.
Nu återstår bara att se hur långt man är villig att gå. Parterna ska bjudas in till delegationens arbete och vi är redo att bidra med kunskap, erfarenheter och förslag. Vissa misstankar kan man ha, till exempel att regeringen inte kommer att tar sitt politiska ansvar utan väljer att lägga allt ansvar på parterna och individerna, att jämställhetssträvandena än en gång kommer att handla om “att vara nöjd med familjens fördelning av tid och arbete” “makt över sitt eget liv” och “ökad valfrihet” istället för att förändra villkoren på allvar. Men idag målar jag inte fan på väggen. Idag är jag bara glad.
