Tack Daniel, men…

Jag är fortfarande lite omskakad över den uppmärksamhet och de lovord Daniel Suhonen gav mig på Aftonbladets ledarsida i helgen. Som facklig utredare är jag ju inte van att uppmärksammas på det sättet. Jag är också överväldigad över de snälla ord som sagts om mig på Facebook och twitter. Har jag inte sagt det tydligt tidigare gör jag det nu: tack alla vänner som jag känt och känner och tack Daniel för ditt beröm.

Samtidigt är det ändå några saker som skaver i mig sedan lördagens artikel i Aftonbladet (läs den här). Kanske tycker någon det är ofint att inte bara tacka och ta emot. Och visst är jag glad över erkännandet och lovorden. Ändå är det alltså något som pockar på och vill ut.

Det handlar framför allt om sådant som rör min yrkesroll som utredare. Ibland kan det vara svårt att skilja på yrkesrollen och privatpersonen – mellan den man är och det man arbetar med. Men jag tror ändå att det är viktigt att försöka göra det. Det brukar ibland kallas för integritet. Betraktar jag det hela med mina ”utredarglasögon” är det mycket som kan sägas. Naturligtvis. Men jag ska här koncentrera mig på tre aspekter. Det handlar om tre saker som jag oroar mig för osynliggörs i debatten.

Det första har med könsmakt att göra. LO är landets största feministiska organisation. Feminismen finns inskriven i stadgarna. Jag är stolt över att LOs tre främsta företrädare är kvinnor: Susanna Gideonsson, Therese Guovelin och Lisa Bengtsson. Jag jobbar också på en avdelning där majoriteten av utredarna och ombudsmännen är kvinnor. De är kompetenta och yrkesskickliga. Jag har lärt mig oerhört mycket av mina kollegor. Inte minst av mina kvinnliga kollegor. Det beröm jag får som utredare borde också träffa dem. När någon uppmärksammar mig på det sätt som skedde i lördags känner jag att detta är viktigt att säga. Ytterst handlar ju könsmakt just om detta – vem som belönas, beröms, syns och bekräftas.

Könsaspekten är viktig också för att dem som drabbats och drabbas hårdast av de orimligt strama sjukreglerna ofta är kvinnor, många av dem arbetarkvinnor som till låg lön sliter i fysiskt och psykiskt påfrestande arbeten. Sjukförsäkringsfrågan hänger alltså intimt samman med både klassperspektiv och könsmakt. Det går inte att diskutera sjukförsäkringsfrågan utan att se detta. Åtminstone inte om man kallar sig både feminist och socialist, vilket jag gör.

Det andra handlar också om makt och osynliggörande. När socialdemokratin nu äntligen ”tar sjukförsäkringsfrågan på allvar” är det viktigt att minnas att man inte alltid gjort det. För inte så länge sedan försökte s-regeringen via regleringsbrev påverka Försäkringskassan genom att ge myndigheten ett siffersatt mål om att pressa ner det så kallade sjukpenningtalet. För detta fick man berättigad och skarp kritik bland annat från LO (läs denna analys).

Min dåvarande chef och den högst ansvarige för sjukförsäkringsfrågan på LO, Torbjörn Johansson, kallade detta för ”en spark i magen på svenska arbetare”. S-regeringens så kallade 9.0-mål förstärkte de systemfel som byggdes in i sjukförsäkringen av alliansregeringen år 2008. I en blogg från mars i år, efter ett reportage i SVTs Uppdrag Granskning, försökte jag bena upp denna problematik (läs mer här). Socialdemokraterna har onekligen kvar en självkritisk resa att göra om partiet ska lyckas återvinna sitt förtroende i sjukförsäkringsfrågan, inte minst hos dem som arbetar i LO-yrken. Tror jag.

Det tredje handlar om att de steg i rätt riktning som nu tas har drivits fram av många. Den omsvängning som nu sker i sjukförsäkringsfrågan är ett uttryck för ett kollektivt påverkansarbete i ordets bästa bemärkelse. Ett ensidigt fokus på mig som person leder därför analysen helt fel. Jag tänker på alla vänner och kamrater i arbetarrörelsen som tryckt på, skrivit debattartiklar och pressat de politiskt ansvariga under alla år jag jobbat som utredare. Det handlar om människor inom LO-förbunden men också inom tjänstemanna- och akademikerrörelsen. Det handlar om den juridiska kompetens som finns på LO-TCO Rättskydd och som kom till uttryck i den offentliga utredning som Claes Jansson ledde.

Men jag tänker också på alla de drabbade och deras organisationer, exempelvis Lisbeth Lippe Forsberg och Solrosuppropet. Det arbete de gjort är ovärderligt, inte minst med tanke på att många av dem samtidigt kämpar med allvarliga sjukdomar. Jag tänker på Vänsterpartiet och Ulla Andersson och Ida Gabrielsson som drivit och driver budgetkrav, som stämmer väl överens med det LO står för. Jag tänker på alla de läkare, som i likhet med exempelvis Margaretha Lööf-Johanson tar sin yrkesetik på allvar och påtalar orimligheten i alla de timmar de tvingas lägga ner på att skriva detaljerade läkarintyg och kommunicera med Försäkringskassan. Jag tänker på de forskare (exempelvis Björn Johnson och Niklas Altermark) som envist i samhällsdebatten lyft fram fakta och gjort välgrundade analyser, även om det på sina håll varit både smärtsamt och svårt att ta in dem.

Många, många fler borde naturligtvis nämnas och äras. Jag hoppas innerligt att den omsvängning inom socialdemokratin, som Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet är ett uttryck för, innebär att de tre aspekter jag nämnt i denna blogg uppmärksammas mer i debatten. Blir det så förtjänar Daniel Suhonen ännu ett tack från mig. Mycket mer kan naturligtvis sägas. Fortfarande finns dessutom mycket kvar att göra innan vi har en trygg sjukförsäkring (läs mer här). Kampen går vidare!