Till lo.se Sök Meny
Tummen upp för en bättre a-kassa, Calmfors?

Tummen upp för en bättre a-kassa, Calmfors?

Sveriges arbetslöshetsförsäkring har urholkats kraftigt sedan början på 1990-talet. Under 1990-talet skedde urholkningen med hänvisning till (den felaktiga) idén att vi behövde stärka statsfinanserna. Under 2000- och 2010-talen har urholkningen fortsatt, trots starka statsfinanser. Taket för hur hög ersättning en arbetslös kan få har inte följt löneutvecklingen, vilket lett till att ersättningen sjunkit till nivåer långt under de 80 procent av lönen som ersättningsgraden för löntagare är på pappret (se diagram 1, nedan).

Ytterligare försämringar har skett under 2000-talet, framför allt efter regeringsskiftet 2006 då högerpartierna tog över. Ersättningsgraden började då trappas ned från 80 procent till 70 procent efter 200 dagars arbetslöshet och sedan ned till 65 procent efter 300 dagars arbetslöshet. Långtidsarbetslösa fick därmed sin ersättning kraftigt sänkt. Beräkningen av normalarbetstiden (den ersättningsgrundande inkomsten) gjordes på de senaste tolv månadernas arbete i stället för de senaste sex månadernas arbete, vilket sänkte ersättningen för de som är nyetablerade eller återetablerar sig på arbetsmarknaden (läs mer här). Samtidigt blev det svårare att kvalificera sig till att få ersättning överhuvudtaget. Det gick så långt att Sverige år 2019, innan Covid-pandemin, hade halkat långt ned i en landjämförelse när det kom till arbetslöshetsförsäkringens generositet (se diagram 2, nedan).

Under Covid-pandemin insåg den Socialdemokratiskt ledda regeringen att arbetslöshetsförsäkringen blivit ohållbart svag och beslutade att tillfälligt stärka den. Denna tillfälliga förstärkning går ut under detta år om inget beslut fattas om att göra den permanent. Förstärkningen gällde dock endast ersättningstaket, vilket innebär att många av dem som drabbats av den stigande långtidsarbetslösheten inte blivit hjälpta av dessa tillfälliga förbättringar. Den som, likt en genomsnittlig arbetarkvinna, hade en faktisk månadslön på 22 100 kronor år 2019 skulle som långtidsarbetslös i dag endast få ut 10 500 kronor efter skatt. Det är en inkomstminskning med 7 000 kronor i månaden efter skatt jämfört med inkomsten innan arbetslösheten. Det är inte konstigt att fattigdomen bland ensamstående ökat markant i Sverige sedan 1990-talet när arbetslöshetsförsäkringen började urholkas.

Ursäkten för den kraftiga försämringen av ett av våra viktigaste trygghetssystem var (och är fortsatt) från högerhåll den så kallade ”arbetslinjen”. Det vill säga, tron att om vi bara gör livet svårare för arbetslösa så kommer arbetslösheten att sjunka. Idén baseras på förenklade nationalekonomiska teorier om att högre arbetslöshetsersättning leder till att arbetslösa söker färre jobb och därmed blir arbetslösheten högre. På torsdag (21 april) arrangerar LO ett seminarium om arbetslöshetsförsäkringen, med utgångspunkt i denna syn på samhällsekonomin: Leder en generös a-kassa verkligen till högre arbetslöshet? Där kommer Lars Calmfors, Daniel Lind och LOs chefsekonom Laura Hartman diskutera vad forskningen egentligen säger om arbetslöshetsförsäkringens effekter på arbetsmarknaden.

I samband med seminariet släpper LO två rapporter om arbetslöshetsförsäkringen. Den ena beskriver den urholkning av försäkringen som lyfts ovan. Den andra rapporten förklarar hur viktig en generös arbetslöshetsförsäkring är för samhällsekonomin i stort. En generös arbetslöshetsförsäkring leder till högre löner och i förlängningen ökad produktivitet och ökat välstånd för alla. Arbetslöshetsförsäkringen upprätthåller konsumtionen och därmed sysselsättningen under ekonomiska nedgångar. Arbetslöshetsförsäkringen ger också ett ökat arbetskraftsdeltagande, vilket är en förutsättning för hög sysselsättning (se diagram 3, nedan). Dessa samhällsekonomiska effekter finns delvis beskrivna i ett tidigare blogginlägg.

Nygamla insikter om hur arbetsmarknaden fungerar, där företag kan pressa löner genom att hålla ned sysselsättningen ger oss också anledning att ifrågasätta det teoretiska fundamentet för idén att en svag arbetslöshetsförsäkring nödvändigtvis är positiv för sysselsättningen.

Med tanke på hur viktig arbetslöshetsförsäkringen är för den enskilde löntagarens trygghet, och för samhällsekonomin i stort, så är arbetslöshetsförsäkringen fel verktyg att använda för att påverka arbetslösheten. I stället bör aktiv arbetsmarknadspolitik vara i fokus. Idén om att arbetslöshetsförsäkringen leder till högre arbetslöshet vilar också på att arbetslösa söker jobb i lägre utsträckning om de har en förhållandevis hög inkomst som arbetslösa. Men utvärderingar visar att förbättrade kontroll- och sanktionssystem förstärker effekten av att arbetslösa söker arbete mer aktivt. Arbetsmarknadspolitiska program och arbetsmarknadsutbildningar har också goda effekter när det kommer till att öka sökaktiviteten och minska arbetslösheten. Eftersom det finns en gräns för hur många arbeten en arbetslös kan söka är det möjligt att via den aktiva arbetsmarknadspolitiken upprätthålla sökaktiviteten i en sådan utsträckning att det inte är rimligt att förvänta sig att försvagad arbetslöshetsförsäkring skulle ha några märkbara ytterligare effekter.

Argumentet om att en svag arbetslöshetsförsäkring är viktig för ”arbetslinjen” kommer från en bristande helhetssyn på arbetsmarknaden. I diskussionen om hur arbetslöshetsförsäkringen bör utformas gäller det att inte glömma bort att aktiv arbetsmarknadspolitik och en offensiv finanspolitik med välfärdsinvesteringar är de bästa verktygen för att sänka arbetslösheten och höja sysselsättningen. Arbetslöshetsförsäkringen skapar inom detta system en trygghet för löntagarna, en bättre förhandlingsposition, ökat välstånd och bidrar till bättre förutsättningar för högre sysselsättning. Det är effekter vi borde jobba för att förstärka, inte försvaga.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

4 svar på ”Tummen upp för en bättre a-kassa, Calmfors?”

  1. Bo Jonsson skriver:

    Varför inte ta avspark i Tony Johanssons doktorsavhandling?

  2. Arne Johansson skriver:

    Ännu ett exempel på hur arbetar fientlig de borgerliga partierna är . Den är också fel för att minska arbetslösheten. Det enda den är bra för är att producera en större fattigdom som skapar större ojämlikhet och så vidare.
    Det är också ännu ett exempel på hur det förändrade språket har besegrat arbetarna. Där försäkringar har blivit bidrag och därmed skambelagt

  3. Rolf skriver:

    Om nu sänkt ersättning vid arbetslöshet är så effektivt för att få ut de arbetslösa i arbete igen, varför kan då riksdagsledamöter lyfta 40-50-tusentals kronor efter avslutad riksdagstid? Det vore i så fall en betydligt effektivare ”morot” för att få dem att söka nytt jobb ifall deras ersättning sänktes till samma nivå som LO-genomsnittets…

  4. Tobias skriver:

    Alla pengar som försvunnit från fackliga försäkringar som förövrigt betalats av alla som betala in pengar för olika försäkringar användes till det sk. ”jobbskatteavdragen” och i och med detta fick alla arbetslösa, sjuka och arbetsskadade stå för alla 5 jobbskatteavdragen.

    Och nu kommer många att fundera över hur man tänker från statens sida men också vad kommer LO att göra för att återupprätta försäkrings-systemen för arbetarna. Faktum är att: LO har suttit still i båten utan att visa lite jävlar anamma!

    Gör det som ni skanderar om. En för alla, alla för en.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading