Tomten – en uppföljning är på sin plats…

Arbetsåret närmar sig sitt slut och vi är många som önskar återhämtning och en fröjdefull jul. Ser vi oss om i världen, som vi delar med så många andra, så ser det inte ut att bli just en fröjdefull jul för många. Israel och Hamas är i fullskaligt krig där tusentals civila dött i en konflikt som egentligen har hållit på i över 75 år. Kriget i Ukraina rasar vidare och Putin fortsätter att hota närliggande länder. Senast i veckan Finland just för sitt nyblivna medlemskap i Nato. Demokratin minskar, autokratier ökar, människor förföljs och torteras för att de kämpar för mänskliga rättigheter, exempelvis inom arbetslivet.
2021 var året då sista blogginlägget handlade om arbetsmiljö och en önskan om bättring från ansvarigas sida. Då var önskemålen inför 2022 följande:
• Lev upp till kraven i arbetsmiljölagen.
• Samverka med skyddsombud för en god arbetsmiljö.
• Förebygg olyckor och sjukdom orsakade av arbetet.

2023 års sista blogginlägg lär inte bli annorlunda. Förra veckan miste åtta arbetare livet. De lämnade hemmet på morgonen och kommer aldrig mer hem igen. Fem stycken i hissolyckan i Sundbyberg, två i en explosion på Northvolt i Skellefteå och en när grävmaskinen gick genom isen utanför Örnsköldsvik. En man i 40-årsåldern föll till marken från en byggnadsställning på en arbetsplats vid Kvarnholmen i Nacka. En svart vecka på arbetsmarknaden i Sverige.
Samtidigt som detta sker är vi tre centralorganisationer som skriver ett remissyttrande till den svenska ILO-kommittén om just arbetsmiljö som en grundläggande rättighet och princip i arbetslivet, konventioner som beskriver hur åtgärder ska förebygga och förhindra olyckor genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete i samverkan mellan skyddsombud och arbetsgivare. Något vi är väldigt positiva till.
Remissen handlar om att International Labour Organisation (ILO) 2022 antog ytterligare en grundläggande rättighet och princip i arbetslivet, nämligen rätten till en hälsosam och säker arbetsmiljö. Konvention 155 och 187 läggs till i listan över grundläggande principer och rättigheter, något som jag beskrivit tidigare här.

Ca 2,3 miljoner människor eller ca 6000 varje dag dör pga. arbetet, visar ILOSTATs beräkningar. Då ska vi komma ihåg att mörkertalet är enormt, då exempelvis exponering för cancerframkallande ämnen som många gånger orsakar en alldeles för tidig död inte alltid tas med i statistiken. Statistiken är oftast grundad på dödsolyckor som tydligast relaterar till utförandet av arbete.

Vi ser ofta att där långa entreprenörkedjor är inblandande, med stort antal företag som ska hantera olika delar i produktionskedjan, verkar ett säkert och tryggt arbete omöjliggöras. Varför?
Hur svårt kan det vara att vid planeringen, av exempelvis ett byggprojekt, se till att alla inblandande företag deltar med sina arbetsmiljöansvariga, för att säkerställa att varje liten detalj som ska utföras inte medför att en olycka kan uppstå? Hur svårt kan det vara att sedan säga att ingen annan firma får delta i arbetet som inte har en arbetsmiljöansvarig, som i samverkan med skyddsombuden, lokalt eller regionalt, säkerställt arbetsmiljön vid varje moment i planeringsskedet? Det går inte bara att säga att upphandlingen är klar och sen lämna arbetet därhän. Upphandlaren måste säkerställa att det som överenskommits faktiskt levereras. Ansvar måste utkrävas.
I Sverige har vi visserligen ett bra regelverk sedan 1977 gällande arbetsmiljö, men uppenbarligen räcker det inte. Fri rörlighet av kapital, varor och tjänster ska gälla inom EU, men nog borde väl också ett ansvar utkrävas? Jag påminns om uttrycket: med ökad frihet följer ökat ansvar.

Jag har sagt det förut och det kan inte upprepas för mycket: anställda är inte förbrukningsvaror. I Sverige, liksom i flera delar av EU och resten av världen, ser vi konsekvenserna av slimmade organisationer där resurserna sällan är tillräckliga, där budget sätts i första rummet och inte utifrån hur arbetet ska kunna utföras på ett säkert sätt. När arbetsmiljön diskuteras är det inte alltid som resurser i form av exempelvis personal, kompetens, rätt arbetsmetoder och arbetsverktyg, tillgång till personlig utrustning, rimliga och tydliga mål, möjligheter till kontroll över arbetets utförande och en återkoppling på densamma kommer på tal. Snarare är det diskussion om hur budgeten kan pressas så att vinsten kan maximeras utifrån den upphandling som företaget har vunnit. Men har ett mänskligt liv verkligen ett pris? Borde inte ett människoliv värdesättas högre än företagets vinst?
Här borde även de företag som jobbar aktivt för att vara seriösa företagare, med säkerheten som sin främsta prioritet, gå samman med facken för att säkerställa att ingen kan vinna en upphandling genom att tumma på säkerheten och på så sätt dra ned på kostnaderna.

I skenet av den hemska hissolyckan i Sundbyberg synliggörs de långa entreprenörskedjornas möjligheter för arbetslivskriminalitet att frodas. Det skuggsamhälle som Elinor Torp så tydligt beskrivit i boken Vi skuggorna, visar sig från sin allra sämsta sida. En bild där det fuskas med anställningskontrakt, ID06-kort som förfalskas för att utnyttja papperslösa som sedan inte vågar anmäla de oegentligheter som förekommer av rädsla att antingen få sparken eller som en uttryckte det till Aftonbladets Jonna Sima på frågan om hen kunde berätta om sin arbetsgivare: ”Jag vill leva. Det är inte så dyrt att beställa mord här i Sverige”.
Ska vi ha det så här? I Sverige 2023, ett land som skryter om sin jämställdhet och sina moderna lagar som skyddar mot dåliga villkor både i arbetslivet och i samhället? Där arbetskraft utnyttjas i ett slags modernt slaveri, där du åker ut om du inte godtar förhållandena som erbjuds. Återigen, den fria rörligheten av kapital, varor och tjänster borde medföra större ansvar, ett ansvar där INGEN dör eller blir sjuk av sitt arbete.
Så Tomten (läs politiker), borde inte prio nummer ett vara att säkerställa ett arbetsliv där ingen går till jobbet för att sedan inte kunna komma hem i samma skick som när hen gick? Ett arbetsliv med goda arbetsvillkor. Vi begär inte rikedom och överflöd, vi begär ett anständigt arbetsliv. Det är trots allt de anställda som får arbetsmarknaden att rulla och företag att blomstra.
Jag önskar att en dag slippa beskriva arbetsvillkoren i världen, likt Émile Zolas beskrivningar av 1800-talets arbetsmarknad, där anständigt arbete inte förekommer för mer än några få utvalda, på den stora massans bekostnad.
Med dessa ord så återupprepar jag 2021 år önskningar:
• Följ arbetsmiljölagen.
• Samverka med skyddsombud, både regionala och lokala, för en god arbetsmiljö på varje arbetsplats.
• Förebygg olyckor och sjukdom orsakade av arbetet oavsett var i världen arbetsplatsen befinner sig.