När fackföreningar i Frankrike, Spanien, Italien och Argentina mobiliserar är det lätt att tänka att det som händer där ligger långt från svensk facklig vardag. I Spanien genomfördes nyligen den första nationella generalstrejken på 14 år. I Frankrike mobiliserar facken kring offentliganställdas löner och köpkraft.
Idag, den 20 november, mobiliserar Italiens största centralorganisation CGIL nationellt för högre löner och pensioner, trygga anställningar, en starkare offentligt finansierad hälso- och sjukvård och utbildning samt tillgång till bostäder med rimliga kostnader.
I Argentina har fackföreningsrörelsen svarat med omfattande protester och generalstrejk mot Javier Mileis förändringar av arbetsrätten. I realiteten så skiljer sig inte frågorna från våra, även om konfliktformen gör det.

Frågor vi alla ställer oss är vad ska lönen räcka till? Hur mycket av lönen finns kvar när hyran, maten och elen är betalda? Vad händer med tryggheten när jobbet försvinner eller kroppen inte längre orkar? Ytterst handlar det om frågan vilken makt arbetstagare har att påverka sina arbets- och livsvillkor? Kärnan i den fackliga verksamheten: påverkan på arbetslivet och därmed även påverkan på livsvillkoren.
Svensk fackföreningsrörelse har länge talat om reallöneökningar. Det är en viktig skillnad mot att bara tala om högre löner. En löneökning på fyra procent gör ingen rikare om priserna samtidigt ökar med fem. Det som händer i Spanien, Frankrike och Argentina tar egentligen samma resonemang ett steg längre, men från olika håll.
I Spanien har facken fört samman löner, bostäder och priser. Bostaden blir en löntagarfråga av det självklara skälet att boendekostnaden avgör hur mycket av lönen som faktiskt finns kvar när månaden är slut. I Argentina ställs frågan på sin spets på ett annat sätt. Där handlar konflikten inte bara om vad lönen räcker till, utan också om jobben, arbetsrätten och fackföreningarnas möjlighet att försvara arbetstagarnas intressen.
Ley de Modernización Laboral 27.802 antogs av den argentinska kongressen den 27 februari 2026 och innebär omfattande förändringar av den individuella och kollektiva arbetsrätten. Javier Mileis regering beskriver reformen som en modernisering som ska främja investeringar, formell sysselsättning och förenkla reglerna för arbetsgivare. Det där med att förenkla reglerna för arbetsgivare känner vi igen från EU-nivån, där regelförenklingen ständigt diskuteras som en väg till att underlätta den administrativa bördan för arbetsgivarna. Ofta tyvärr med konsekvensen att skyddet för arbetstagare luckras upp.
Även i Argentina ser fackföreningsrörelsen reformen som en förskjutning av makt från arbetstagare till arbetsgivare. Kritiken gäller bland annat anställningsskydd, uppsägningskostnader, arbetstid, strejkrätt och kollektiv förhandlingsstyrka. Reformen möttes av landsomfattande mobilisering och en 24 timmar lång generalstrejk den 19 februari, den fjärde under Javier Mileis mandatperiod.
Argentina påminner oss därför om något grundläggande: Reallönen bestäms inte bara av lönen och inflationen. Den hänger också samman med om du har ett jobb, vilka rättigheter du har på jobbet och vilken kollektiv styrka du har för att försvara dem.
Det resonemanget är relevant också i Sverige. Lönerna ska inte bestämmas av politiker. Den principen ska vi vara rädda om. Politiken bestämmer däremot mycket av lönens värde. Bostaden, a-kassan, sjukförsäkringen, välfärden, skatterna och pensionen påverkar alla hur långt lönen faktiskt räcker. Politiken kan förstärka värdet av det vi förhandlar fram. Den kan tyvärr också urholka det.
Den svenska modellen handlar också om hur konflikter hanteras
Ovanstående länder visar, på olika sätt, vad som händer när motsättningarna mellan arbete, kapital och politik blir djupa. Kontrasten till Sverige är intressant. Vi har byggt en modell där arbetsmarknadens parter tar ansvar för lönebildningen och stora delar av villkoren i arbetslivet. Vi förhandlar också om pensioner, försäkringar och omställning. Den svenska modellen är därför inte bara ett sätt att sätta löner. Den är också en struktur för att hantera intressekonflikter genom organisering, förhandling och social dialog. Det är en enorm styrka. Den svenska modellen innebär samtidigt inte att politiken kan abdikera.
Den svenska modellens styrka stannar inte vid kollektivavtalen. Fackföreningsrörelsen har historiskt tagit ett betydligt bredare samhällsansvar. Byggfacken grundade Riksbyggen för att möta både bostadsbrist och arbetslöshet. De medlemsstyrda a-kassorna växte fram ur löntagarnas egna organisationer och administrerar arbetslöshetsförsäkringen.
Facklig organisering kan alltså bidra till att bygga bostäder, administrera ekonomisk trygghet och skapa institutioner som förändrar samhället långt utanför arbetsplatsen. Den insikten gör inte politiken mindre viktig. Tvärtom. Bostadskooperationen kan bygga och förvalta, men politiken bestämmer mycket av villkoren för mark, finansiering och bostadsförsörjning. De medlemsstyrda a-kassorna kan administrera försäkringen, men riksdagen bestämmer ersättningsnivåer, kvalificeringsvillkor och reglernas utformning. Finansieringen bygger dessutom på både medlemsavgifter och statliga system.
Den svenska modellen handlar därför inte om att dra en skarp gräns mellan fackligt och politiskt ansvar. Den handlar om hur organisering, kollektivavtal och politiska beslut kan förstärka varandra. Fackligt framförhandlade tjänstepensioner kan förbättra medlemmarnas pensioner, men de kan inte ersätta ett hållbart allmänt pensionssystem.
När högerextrema upptäcker klassfrågan
Frankrike visar också varför frågan om ekonomisk trygghet har blivit politiskt akut. Det högerextrema Rassemblement National har förstått att pensioner och köpkraft kan vinna arbetarväljare. Därför föreslår Marine Le Pen att man bör avskaffa pensionsreformen från 2023. Den som började arbeta före 20 ska enligt Rassemblement Nationals förslag kunna gå i pension vid 60 efter 40 intjänade år. För andra är huvudmodellen pension vid 62 efter 42 intjänade år. Det är ett politiskt skickligt budskap. En byggnadsarbetare, industriarbetare eller undersköterska som började arbeta tidigt behöver ingen föreläsning om pensionssystemets konstruktion för att förstå skillnaden mellan pension vid 60 och 64.
Rubriken berättar däremot inte hela historien. Rassemblement National vill samtidigt skärpa villkoren för hur pensionsrätt tjänas in, bland annat för arbetslösa, och införa ett obligatoriskt kapitaliserat inslag. Extremhögern behöver alltså inte ha den bästa sammanhållna politiken för arbetare för att vinna arbetarväljare. Det RN gör är helt enkelt att förmedla ett enkelt budskap där man fångar upp missnöjet från de som arbetar hårt och som upplever att de får det svårt att få lönen att räcka hela månaden. Marine Le pen säger helt enkelt att hon står på deras sida.
Strategin känner vi väl igen och parallellen till Sverige är obekväm, men viktig. Sverigedemokraterna talar om ekonomisk trygghet och ett värdigt åldrande. Partiet beskriver samtidigt sig självt som ”motorn i Tidösamarbetet”. Då måste partiet också bedömas utifrån den politik det faktiskt har varit med och genomfört.
- Ta a-kassan – sedan den 1 oktober 2025 gäller en ny arbetslöshetsförsäkring där ersättningen trappas ned ju längre arbetslösheten varar.
- Ta karensavdraget – LO vill avskaffa det. När riksdagen i april behandlade förslag om bland annat avskaffat karensavdrag röstade de närvarande SD-ledamöterna för utskottets avslagslinje och mot reservationen som drev frågan.
Pensionsfrågan visar samtidigt varför verkligheten inte får förenklas. Sverigedemokraterna har motsatt sig höjda pensionsåldrar och systemet med riktålder. Partiet har också hänvisat till LO:s kritik om att människor i vissa yrken inte har möjlighet att arbeta ytterligare ett år.
Det gör parallellen med Frankrike mer intressant, inte mindre. Både Rassemblement National och Sverigedemokraterna har identifierat en verklig orättvisa. Den som började arbeta som 19-åring i ett tungt yrke har helt andra förutsättningar vid 60 än den som började sitt yrkesliv efter många års universitetsstudier. Fackföreningsrörelsens svar kan inte vara att blunda för problemet utan vårt svar måste vara bättre lösningar.
Det sista människor som oroar sig för pensionen, hyran eller jobbet behöver höra är att deras oro är fel. De behöver se att någon förstår problemen och faktiskt kan och vill göra något åt dem. Fackföreningsrörelsens svar kan därför aldrig bara vara att berätta vad andra gör fel. Vi måste visa vad vi är för och vad vi faktiskt åstadkommer.
Den nya centrala överenskommelsen mellan LO, Svenskt Näringsliv och PTK om pensioner, försäkringar och omställning är ett bra exempel. Efter långa och svåra förhandlingar finns en överenskommelse som berör över två miljoner privatanställda arbetare och tjänstemän. För arbetare innebär den bland annat fler år med inbetalningar till Avtalspension SAF-LO. Arbetsskadeskyddet, föräldrapenningtillägget och möjligheten att kvalificera sig för omställningsstöd förbättras också.
Det är medlemsnytta i praktiken. Vi behöver inte lova att någon annan ska få det sämre för att våra medlemmar ska få det bättre. Vi behöver inte peka ut någon annan som syndabock. Vi organiserar oss. Vi förhandlar tillsammans. Vi använder styrkan som kommer av att vara många. Vi flyttar fram positionerna.
Samtidigt så vet vi att allt inte kan lösas genom kollektivavtal. Här blir den svenska modellens ansvarsfördelning tydlig: Det vi kan förbättra genom kollektivavtal ska vi förhandla om. Det som kräver politiska beslut ska vi kräva politisk förändring av.
Det är kanske den viktigaste lärdomen att ta med sig från händelserna i Spanien, Italien, Frankrike och Argentina. Länderna är olika. Konflikterna ser olika ut:
- I Spanien för facken samman löner, bostäder och priser.
- I Frankrike och Italien står pensioner, köpkraft och offentlig service högt på dagordningen, samtidigt som extremhögern försöker göra arbetarnas ekonomiska oro till sin politiska fråga.
- I Argentina handlar konflikten också om arbetsrätten, strejkrätten och fackföreningarnas möjlighet att organisera och försvara arbetstagare.
Den gemensamma nämnaren är inflytandet över arbetslivet och den egna ekonomin. Svensk fackföreningsrörelse behöver inte börja fråga vad lönen ska räcka till. Det gör vi redan varje gång vi kräver reallöneökningar. Vi behöver däremot bli ännu tydligare med konsekvensen av den tanken. Människors ekonomiska trygghet bestäms av hyran, matkostnader, a-kassan, sjukförsäkringen, pensionen, rättigheterna på arbetsplatsen och kvaliteten i den gemensamma välfärden.
Allt ska inte lösas med lönepolitik. Just därför behöver vi starka kollektivavtal, starka fackföreningar och en politik som gör att de löneökningar vi förhandlar fram får behålla sitt värde.
Här finns också en grundläggande skillnad mellan facklig solidaritet och extremhögerns nationalism. Vi frågar inte varifrån industriarbetaren som blir av med jobbet kommer. Vi frågar om arbetslöshetsförsäkringen ger trygghet medan nästa jobb söks.
Vi frågar inte vem arbetaren kan ställas emot. Vi frågar vad som gör arbetaren starkare. När människor efter ett helt arbetsliv ändå känner att pensionen inte går att lita på och tryggheten försvinner om jobbet gör det, uppstår ett berättigat missnöje. Frågan är vem som får definiera orsaken till det.
Extremhögern erbjuder gärna enkla syndabockar. Fackföreningsrörelsens uppgift är en annan: att organisera människor för att förändra de bakomliggande, verkliga problemen.
När vi förhandlar om löner är procentsatsen viktig. Den avgör hur värdet av arbetet fördelas. Ännu viktigare är vad löneökningen betyder i människors vardag: om reallönen ökar, om tryggheten stärks och om människor får större frihet att forma sina egna liv.
Det är där löneförhandlingen, kollektivavtalet och samhällspolitiken möts. Målet är ett bättre liv för dem som arbetar, oavsett var i världen du befinner dig.