Om Frankrike brukar sägas att där finns näringslivet till för staten och därför är politiken överordnad ekonomin. En sådan ordning kan naturligtvis innebära problem, särskilt om statens regleringar blir allt för omfattande. Hörde jag någon säga Planekonomi? Men dess motsats lider inte brist på problem. Inom näringslivet finns intressen som inte är allmänna. Att anpassa politiken för att tillfredsställa alla de krav som näringslivet ställer vore orimligt.
Nyligen förenades Angela Merkel och påven i en kritik av finanssektorn. Ekonomin ska finnas för att tjäna människor var deras budskap samtidigt som de konstaterade att det inte varit så de senaste åren. Reglerna för den sociala marknaden har ignorerats sa Merkel. Påven menade den ekonomiska krisen har blottat en människosyn som dömer människan efter hennes förmåga att konsumera eller själv bli föremål för konsumtion och varnade för effekterna av ”pengadyrkan” och ”ekonomins diktatur”.
Deras budskap väcker liv i frågan om näringspolitikens inriktning och syfte. Vem ska näringspolitiken tjäna och vad ska den tjäna till?
Svaret kanske är självklart eftersom politik i allmänhet ska tillgodose allmänintresset. Näringspolitikens uppgift bör således vara att bidra till en näringsstruktur som gagnar hela samhället och inte enbart näringslivet.
Mindre självklart är kanske hur det ska göras, men i tider av ekonomisk kris är naturligtvis sysselsättningsfrågan viktig. Föga förvånande då att borgerligheten och inte minst Svenskt Näringsliv med närmast förutsägbar regelbundenhet trummar ut budskapet att jobb skapas av företag och entreprenörer. Underförstått ligger budskapet att vårt beroende av dessa är så stort att vi måste ta särskild hänsyn till deras krav, läs bland annat slopad LAS och sänkta löner. Om vi lyssnar till företagens krav blir det fler arbetstillfällen och arbetslösheten minskar. Risken är dock att vi formar en näringslivspolitik snarare än en näringspolitik.
Om näringspolitiken inte ska reduceras till näringslivspolitik bör den handla om mer än att tillfredsställa näringslivets krav. Sveriges historia rymmer goda exempel på detta. En stor del av det moderna Sveriges framväxt skedde i samverkan mellan stat och samhälle. Förutom utbyggnaden av infrastrukturen så spelade staten en viktig roll som beställare från privata leverantörer som ASEA, LM Ericsson och SAAB. Dessa företag kunde förse Sverige med varor och tjänster som bedömdes som politiskt angelägna. Det handlade om utbyggnaden av el och järnvägar samt material till försvaret. På så sätt kunde näringslivet växa och efterfråga arbetskraft samtidigt som det bidrog till att tillgodose det gemensamma intresset att modernisera Sverige.
Det vore välkommet med en näringspolitisk diskussion som breddade sig till att både handla om hur vi kan skapa fler jobb och ett modernare Sverige. Det saknas inte utmaningar. Klimathotet ställer krav på stora förändringar och här skulle näringspolitiken kunna spela en avsevärt större roll än idag.
