Arbetsmiljöåret 2020 kommer gå till historien som ett av de märkligaste åren i modern tid, som något som Kafka kunde ha beskrivit i ett av sina litterära verk. För visst har det varit en mardrömslikt år, där många har ställts inför oro för arbetslöshet, svårigheter att kunna betala sina räkningar eller för livet självt. Många har förlorat nära och kära.
Året började med starka förhoppningar om en större förståelse och vilja från den politiska högern, med Svenskt näringsliv i släptåg, att stärka arbetsmiljöarbetet på våra arbetsplatser. Dessa förhoppningar krossades när förslaget om ett utökat tillträde för regionala skyddsombud röstades ned i riksdagen, där resistens mot faktabaserade kunskaper om de regionala skyddsombudens uppdrag säkerligen var en bidragande orsak. Fler inlägg i ämnet kan läsas här och här.
Den förändrade maktbalansen som vi idag ser på arbetsplatserna är till arbetsgivarnas eller, i många fall, beställarnas fördel. Med otrygga anställningar följer ofta försvagade lokala skyddsombud, om sådana finns överhuvudtaget, för vem vågar göra sig obekväm genom att påpeka brister om det innebär att du inte får förlängd anställning? Inom flera branscher (bygg, transport m m) slutar ofta entreprenadkedjor i grå eller svart sektor där man hittar fasansfulla arbetsförhållanden och som tyvärr många (inom högern) inte tror finns i Sverige. Att rösta ned utvidgad tillträdesrätt för RSO kan därför anses som att lämna människor i dessa utsatta branscher i sticket. Vill ni läsa mer om förekomsten av dessa förhållanden så läs gärna Elinor Torps Vi, skuggorna eller någon av hennes artiklar i Dagens Arbetsmiljö .
Medan pandemin for fram över Sverige och utsatte riskgrupper för smitta så kämpade skyddsombuden hårt för att säkerställa arbetsmiljön för arbetstagarna. I början av pandemin stod det klart att det fanns brist på skyddsutrustning och att en del arbetsgivare inte agerade korrekt. Vittnesmål om inlåst skyddsutrustning, hemmagjorda visir och skillnad på vilka som fick använda utrustningen lyftes.
Samtidigt som skyddsombuden kämpar för att säkerställa att arbetsgivare uppfyller sitt arbetsmiljöansvar så talar Arbetsmiljöverkets statistik sitt tydliga språk när det gäller skyddsstopp. 99 coronarelaterade skyddstopp har lagts fram till vecka 52, 196 begäran om åtgärder och 4729 tillbudsanmälningar under samma tidsperiod. Försiktighetsprincipen som ska råda när man är osäker på vad som krävs för att skydda liv och hälsa, verkar inte ha gällt, utan på många arbetsplatser har det funnits alltför stora brister för att arbetsmiljön ska ha ansetts säker.
Parallellt med arbetet kring pandemin har LO-förbundens arbetsmiljöansvariga arbetat hårt för att tröska igenom Arbetsmiljöverkets förslag till regelstrukturförändring tillsammans med kollegan Carola Löfstrand. Detta regelförändringsarbete som, i sann REFIT-anda, har syftet att underlätta för små och medelstora företag att följa rådande regelverk på ett enklare och framförallt mer ekonomiskt sätt, något som EU-kommissionen drivit igenom. Det enkom ekonomiska perspektivet har under åren som följt beslutet efter REFIT-programmet, lett till förslag på nya, förenklade föreskrifter om arbetsmiljö. Som följd har arbetstagarens ställning försvagats och arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet prioriterats framför hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Detta trots EU-direktiv som tydligt understryker arbetsgivarens ansvar att säkerställa anställdas hälsa på arbetsplatsen. Ett exempel är förändringarna i AFS 1994:1 om arbetsanpassning och rehabilitering, där Arbetsmiljöverkets GD, i början av december, tog beslut om att den ska upphävas. Därmed beslutar GD om att nya föreskrifter 2020:5 om arbetsanpassning träder ikraft 1 juni 2021, trots den hårda kritik som arbetsmarknadens parter framfört mot att arbetslivsinriktad rehabilitering helt försvinner ur föreskrifterna. Föga förvånande framför parterna även svidande kritik när det gäller regelstrukturförändringen.
När det gäller dödsolyckor så har 29 personer omkommit till följd av en olycka i arbetet fram till den 16 december. Förra året omkom 46 personer. Då ingår inte de som dör till följd av en arbetsrelaterad sjukdom, såsom cancer till följd av ex asbestexponering, hjärtinfarkt m m. En snabb analys av årets statistik skulle kunna ses med bakgrund i pandemin, såsom permitteringar och uppsägningar. Min önskan hade varit att det berott på en ökad kunskap om säkerhetskultur, men jag tror tyvärr att den får stå kvar på önskelistan ett tag till. Statistiken ska visa på noll, vi måste ha nolltolerans mot dödsolyckor på jobbet, oavsett om det beror på en olycka eller arbetsrelaterad sjukdom.
Som om detta inte vore nog, så låg LAS-utredningen och förhandlingarna om ett försvagat anställningsskydd som en våt filt över arbetslivet. LAS är av stor betydelse för arbetsmiljön, då trygga arbetstagare vågar påpeka brister och lyfta fram det som behöver åtgärdas. Det tål att upprepas: otrygga arbetstagare ger sig inte gärna in en diskussion om arbetsmiljö om priset kan bli att man anses som besvärlig och därmed inte får en fortsatt anställning.
Många forskare lyfter delaktighet som en friskfaktor och en framgångsfaktor för produktion. Det gäller även arbetsmiljön. Få människor kan verksamheten så väl som de som befinner sig mitt i den varje dag. Därför borde regeln vara att systemet inte ska styra människan utan människan ska styra systemet – arbetstagarna kan sin verksamhet och vet hur den säkrast kan styras och därmed också bli en framgångsrik verksamhet.
Önskelistan inför 2021 består av en enda önskan: en trygg och säker anställning på en trygg och säker arbetsplats. Så, till alla politiker som tidigare röstat mot en bättre arbetsmiljö för arbetstagare genom att rösta ned förslaget om utökat tillträde: Arbetstagare är inte en förbrukningsvara!
